Konsten att slippa läsa på

På morgonen den 2 januari väntade fyra journalister i mobilens telefonsvarare. Jag var i Paris och hade just återhämtat mig efter ett traditionellt nyårsfirande med mycket vin och lite sömn. Medan jag lyssnade av svararen ringde två journalister till. Sedan stängde jag av.

Vad de ville? Vet inte så noga eftersom jag snart inte lyssnade så noga. Det jag vet är att de alla ringde därför att de alla samma morgon hade läst samma artikel på DN-debatt. Det var därför jag snart inte lyssnade så noga.

Jag blev helt enkelt en liten smula arg. Nej, arg är inte rätta ordet, ledsen snarare, eller kanske besviken.

Varför? Inte därför att journalisterna hade ringt, det är vad journalister ibland måste göra, utan därför att de hade ringt efter att ha läst en artikel på DN-debatt.

Därför att de hade ringt efter att bara ha läst en artikel på DN-debatt.

Därför att de hade ringt utan att ha läst på.

Det jag skriver om hände för över en månad sedan och ni som läser den här kolumnen och därför förmodligen till viss del är journalister har säkert redan blivit upprörda över att jag ägnar min kolumn åt något så föråldrat som förra månadens telefonsamtal.

Men att komma ihåg vad som hände för en månad sedan, för att inte tala om att själv ha försökt ta reda på vad då som faktiskt hände, kan ibland vara en journalistisk tillgång. I vissa lägen kan det utgöra skillnaden mellan att göra sitt jobb väl och att inte göra det alls.

De journalister som ringde mig på morgonen den 2 januari hade alla läst samma morgons artikel på DN-debatt av forskaren Ulf Bjereld om den hemliga övervakningen av Palestinarörelsen i Sverige. I denna artikel är jag nämnd vid namn, liksom Jan Guillou. Därav samtalen.

Min irritation, nej förlåt besvikelse, över dessa samtal bottnade i att det som Ulf Bjereld den dagen skrev på DN-debatt hade han redan skrivit, betydligt längre och utförligare, i en forskarrapport till den statliga säkerhetstjänstkommissionen, som hade offentliggjort sitt tretusensidiga betänkande med bilagor, forskarrapporter och allt (SOU 2002:87-95) under stort buller och bång den 17 december, det vill säga hela två veckor före artikeln på DN-debatt.

Då ringde inga journalister. Inte en enda. Då ringde inga journalister därför att jag tror att inga journalister då hade tid eller lust eller intresse nog att läsa mer än pressmeddelandena och sammanfattningarna. Inte heller tycks någon enda journalist ha fördjupat sig vidare i materialet över jul och nyår, vilket må vara även journalister förlåtet. I varje fall ringde ingen då heller.

Vad som i mina ögon är mindre förlåtligt är att de journalister som ringde efter att läst artikeln inte väntade med att ringa tills de hade plockat fram rapporten och läst också den. De tycktes inte ens känna till att uppgifterna var två veckor gamla och dessutom tagna ur ett större sammanhang. Naturligtvis kände de heller inte till, men sådant ska man väl inte förvänta sig, att jag själv hade skildrat alltsammans, eller åtminstone min egen roll i det, i min bok ”Det förlorade landet” som kom ut 1996.

Hade de börjat läsa på hade de kanske upptäckt såväl det som att Bjerelds rapport lämnade minst ett par sedan länge ställda frågor obesvarade:

Vad var det för uppgifter som den svenska underrättelsetjänsten olagligen hade lämnat ut om svenska medborgare (däribland undertecknad) till den israeliska underrättelsetjänsten? Och varför?

Jag ställde frågorna redan för tjugoåtta år sedan, sedan igen för sju år sedan. Bjereld redovisar inte ens ett försök att få fram ett svar.

Varför Ulf Bjereld inte nöjde sig med att ha skrivit sin forskarrapport utan dessutom kände sig manad att journalistiskt spetsa till den med en artikel på DN-debatt, publicitetsmedvetet kryddad med Jan Guillous och mitt eget namn, får han själv förklara.

Varför DN låter publicera en forskares tillspetsade sammanfattning av sin egen sedan två veckor redan publicerade rapport (lätt tillgänglig för tidningens samtliga journalister) får DNs chefredaktör förklara.

Varför journalisterna läser DN-debatt istället för att läsa på får journalisterna förklara.