Kopiöst kopierande är inget nytt
I det tidiga 1990-talet lyfte svensk nöjesjournalistik tack vare hundratals hungriga peter-borgströmmare.
Vi var som djupast nere i kräftskivekonferensens outsinliga brunn av redaktionellt inköpt sprit när chefen kastade upp frågan om jag kunde tänka mig att bli tidningens näste Londonkorrespondent.
Eftersom jag redan hade lärt mig att man aldrig tackar ja på stående fot, hur rund den än är, och eftersom jag samtidigt ännu inte hade insett att på just denna tidning misstroddes medarbetare som inte sa ja till allt, så sa jag ”kanske”.
Frågan hängde kvar i den smutsiga Londonluften när jag veckan därpå var där på en jobbcharter, och anmodades spendera en dag hos tidningens avgående Londonkorre. Han bodde med familj i tidningens eget fyravåningars townhouse långt, långt, långt ifrån city och invigde mig snabbt i jobbet: ”Vi åker aldrig in till stan.”
Det tog ett tag innan jag förstod att ”vi” inte var ett kollegialt uttryck utan syftade på hans familj. Försökte få ihop bilden av två barn som sport- och nöjesstringers, att hustrun kanske gjorde features och att mannen stod till förfogande dygnet runt för att ta ny bylinebild. Fast den vardag han skissade upp lät mer familjesemester än yrke. Vilket för all del lät finemang, jag hade själv precis fått första barnet.
”På helgerna spelar vi fotboll i parken, hela svenskgänget härute, och så brukar vi gå och kolla på Crystal Palace. Vi är ett stort svenskgäng som håller på dem. Sen käkar vi hemma hos varandra. Någon gång blir det väl att vi äter indiskt nere i Bayswater.”
(Att käka downtown var alltså lika med att gå ut i ytterstans absoluta svenskhotellghetto.)
bryt
Efter en initierad introduktion i konsten att knappa fram den dolda textremsan på engelsk text-TV visade korren mig barnrum och hobbyrum och barnrum igen. Dock inget arbetsrum. Vilket var en gåta tills den omsorgsfullt hemlagade middagen stod serverad och jag såg en skrivmaskin på högkant bakom matsalsdörren.
Klockan blev halvtolv, det var lördagkväll. Plötsligt frågade korren om han kunde skjutsa mig tillbaka till stan. Han skulle ändå in, sa han. Jag andades nästan ut – så jobbet handlade trots allt om att kasta sig in i hjärtat av London på de mest obekväma arbetstider!
”Självklart”, förklarade korren. ”Varje lördagkväll tar jag bilen in till Victoria Station, det är där söndagstidningarnas förstaupplagor lastas av. Sunday Times är viktigast. Den räcker hela veckan.”
Korren pratade nu inte om varaktig läsning, mind you. Utan om en outsinlig brunn av textmassa att kopiera, stuva om och förse med Lustigkurre-byline. Förlåt, Londonkorre-byline.
Till saken hör att jag inte blev upprörd utan snarare sög i mig. Aha, Sunday Times! På vägen hem, dagen efter på Stansted, köpte jag mitt första egna exemplar.
bryt
Inte långt därefter stormade Sunday Times, The Observer och Independent on Sunday på allvar in i stockholmsbaserade nöjesskribenters yrkesvardag. Själv fick jag egen namnskylt på hyllan bakom disken på Press Stop, där jag kunde gå och plocka alla tre mot faktura.
I det tidiga 1990-talet lyfte svensk nöjesjournalistik tack vare hundratals hungriga peter-borgströmmare. Det pågick en glad frilansarkonferens för jämnan djupast därnere i den outsinliga brunnen av redaktionellt inköpt stöldgods. Visst blev folk i branschen upprörda ibland – men inte för att någon snott en snygg krönikevinkling av AA Gill i Sunday Times, utan för att någon annan norpat den först.
Ändå var vi, den unga popkulturkåren som inrett en egen publicistklubb i Press Stop-butiken, inte i närheten av kvällstidningarnas kopiösa kopierande: från utlandskorrarnas frukostbordsrapporter till svenska söndagsbilageredaktörers närläsning av Sunday Times sex- och relationsmaterial.
Morgontidningarna verkade visserligen ointresserade, varför de också alltid kändes tröttast och tråkigast.
De är vassare i dag.
