Koppla upp dig mot verkligheten, Guillou
När jag numera läser Jan Guillou påminns jag om en ruggigt rasistisk gotländsk fårfarmar-farfar. Jag var 16 år och ihop med hans sondotter. Det var mitt första besök i bondgårdens TV-soffa och under ett nyhetsinslag om torkan i norra Afrika började gubben gruffa om ”apor i bushen”.
När jag numera läser Jan Guillou påminns jag om en ruggigt rasistisk gotländsk fårfarmar-farfar. Jag var 16 år och ihop med hans sondotter. Det var mitt första besök i bondgårdens TV-soffa och under ett nyhetsinslag om torkan i norra Afrika började gubben gruffa om ”apor i bushen”.
Senare visade min tjejs skamsna mamma en av hans bevarade skolböcker från 1908. Där stod inget om länder eller stammar, däremot om ”bushen” och om ”vildarnas” ritualdans: att extatiskt rulla runt på marken, och rulla runt med ögonen, och utstöta apläten. ”Han har inte ens öppnat en tidning sedan dess”, suckade hon.
Och nu muttrar alltså Jan Guillou om samma apor i bushen. Nämligen alla toppskribenter i världen som distribueras exklusivt elektroniskt, inte minst alla opinionsbildande bloggare; alla de som enligt Guillou i en provokativ Näringsliv 24-intervju förra månaden rullar runt och utstöter apläten (eller, som Guillou mer ordagrant uttryckte det, ”tjattrar på nätet”).
Och om fårfarmar-farfar dog som en av Sveriges sista officiella folkskole-rasister tynar Guillou bort under ”den magiska tyngden” av en antik tryckpress. Man såg det redan när han programledde partiledarutfrågningen. Han var inte med riktigt, hade ju inte läst en bråkdel av alla intensiva valrörelsedebatter. Verkade nedkopplad.
Därför riktar jag nu denna krönika enbart till dig, Jan, eftersom det jag ska informera dig om redan är välkänt för den journalistiska eliten (och då menar jag den elit som är online med omvärlden, inte den som enligt N24-intervjuer ”inte tittar på hemsidor”).
Det är väl i princip bara du som inte vet att din nya roman faktagranskats som ingen annan av dina böcker av dina egna, bloggande, forna fans. Alltså inte bara av förre FOI-chefen Ingemar Dörfer i en hök-torr Expressenledare i augusti, som du tror, utan av hängivna läsare som besviket grävt fram mångt fler fakta- och tankefel i boken än Dörfer.
Eller ta Libanonkriget. Det har varit mer regel än undantag att bloggare källkritiserat och korrigerat pressen, och mer undantag än regel att pressen fört in rättelser. Ett undantag du kanske känner till är Reuters-fotografen som photoshoppade bombröken över Beirut (förlåt aptjattret, Jan, att ”photoshoppa” betyder ungefär detsamma som att hitta på en Hamiltonbok). Men samma typ av citizen journalism-bloggar som avslöjade den bluffen avslöjar oupphörligen andra falska nyheter, och den kritiskt vane bloggläsaren kan bilda sig en komplexare helhetsbild än tidningsläsaren.
När den palestinske fredsaktivisten Bassem Eid enligt DNs ledarsida skulle ha sagt att de flesta palestinska dödsoffren under 2005 orsakades av andra palestinier så var det inte tidningen, utan den nitiske vänsterbloggaren Jan-Inge Flücht, som avslöjade lögnen genom att faktiskt faktakolla med Bassem Eid personligen.
Listan är lång. Bloggen TT-Kritik är mer omistligt korrekt än TT. Silicon Valley-boende Lennart Fritzell bloggar dagligen ur sig stenhård USA-kritik överlägsen dina Aftonbladet-krönikor. Liberala bloggaren Attila skriver tyngre än Niklas Ekdal.
I N24-intervjun sa du, Jan, att du inte behöver läsa bloggar, eftersom ”ingenting av betydelse kan hamna i en blogg utan att det dyker upp i kommersiella medier”. Men det är precis tvärtom: de bästa bloggarna reagerar på, fördjupar och korrigerar de etablerade mediernas nyheter medan pressen undviker att efterredigera sina fel. Allt oftare är det pressen som står för de snabba nyheterna och misstagen, medan mediekritiken finns på nätet.
redaktionschef, Residence
redaktör, Weird Science
