Korrumperad – av att vara människa
Vi pratar ofta om att Sverige är världens minst korrupta land. Det finns siffror på det, ju, och i kombination med lite nationalchauvinism räcker det utmärkt för att vi ska cementera bilden än mer.
Inga-Britt Ahlenius – rättrogenhetens riddare i tusen och ett devota reportage, och visst, jag gillar henne också – brukar säga att det kanske inte är helt sant ändå. Att vår korruption ser annorlunda ut. Jag brukar fundera på det här varje gång jag gillar ett intervjuobjekt.
Vi har en journalistisk tradition som prisar ett fullständigt utraderande av reportern. Flugan på väggen rankas alltid högre än samtalspartnern. Den allvetande berättaren är alltid välkommen så länge han eller hon inte säger j-ordet. (Thanks for nothing, Capote.)
Och jag menar att denna tradition är det perfekta exemplet på korruption i vårt yrke, eller rättare: ett exempel på hur vi försöker dölja den. För inte en enda gång har jag träffat en människa öga mot öga utan att jag från första sekund har färgats av mina spontana, mänskliga känslor för personen som står framför mig. Gillar jag? Ogillar jag? Trevlig? Dryg? Illaluktande? Snygga glasögon? Hockeyfrilla?
Värderingen påbörjas direkt, och personen som står där framför mig gör samma sak. Redan när vi sätter oss för att leka fråga/svar har vi tänkt tusen saker om varann.
Journalistisk korruption är ett jätteproblem, även i Sverige. Mer sällan – tror jag i alla fall – handlar denna korruption om kalla cash i ett kuvert. I Sverige är i stället den mellanmänskliga relationen den största mutfaktorn. Den bistra sanningen? Sverige är för litet för total integritet.
Ska en kulturredaktion välja recensent för en smal men viktig avhandling kan det lätt vara så att det i hela landet bara finns en enda person som på en gång är sak- och skrivkunnig, och därmed lämpad för jobbet. Personen i fråga är förmodligen då redan opponent på avhandlingen. Eller medforskare och god vän. Eller, mest troligt, helig dödsfiende. Samtliga fall diskvalificerar – förutsatt att redaktionen vet hur det ligger till, förstås. Det vet den ofta. Någons respektive är brorsa till förläggaren, eller en annan forskare på samma institution.
Jag påstår inte att problemet är utbrett, men det finns. Och ju längre man tittar på journalistiken, särskilt den del av journalistiken som på olika sätt behandlar opinionsmaterial, desto fler tveksamma ordningar ser man. Ju mer jag vet, desto mer förstår jag om varför vissa saker står i tidningen. Aha, ett nidporträtt på en stor mediechef i ett veckomagasin? Jo, men det är ju logiskt: samma mediechef avstyrde ju ett samarbete med det där veckomagasinet bara kort tidigare. Sant exempel.
Saker står i tidningen på uppdrag inte av läsarna, utan av någon annan. Och allra oftast eftersom det finns mänsklig påverkan. Någon som gillar någon. Någon som ogillar. Någon som bara hade väldigt roligt vid ett fikabord i en timme, och glömde bort de kritiska frågorna. (Har hänt mig, och flera gånger dessutom.)
Så är det rätt att tala om detta som korruption? Ja. Vi korrumperas av att vara människor. Och det, i sig, är ett kraftfullt argument för att bara krossa den där flugan på väggen, det där lösnäseriskojet om att inte vara närvarande i text. Ett samtal – det må vara en intervju eller ett fyllesnack i en bar – har alltid denna givna ingrediens: Det är ett möte mellan två människor. Jag menar att vi ljuger om vi döljer det.
