För kort sträcka mellan tips och tryck
Årets hittills mest intressanta story är inte slutfasen i storviltjakten på Håkan Juholt. Nej, det är innebandypappan som påstods ha lämnat sin son i kylan utanför Fyrishovshallen i Uppsala. Han kunde gå hem eftersom han spelat så dåligt.
Den dök upp på en blogg där en innebandyklubb i norra Stockholm pekades ut. Blogginlägget lästes av Upsala Nya Tidning, som intervjuade en person som träffat pojken och berättade att han talat med pappan i telefon.
På denna grund körde UNT storyn, utan vidare kontroller. Inte ens med klubben, trots att den var namngiven i bloggen. Och SVT hängde på. Utan reservationer och kontroller.
I efterhand, till exempel i Mediernas utmärkta rapportering i Sveriges Radio, har UNT försvarat sig med att man i inledningsskedet valde att lita på källan och SVT har beklagat att man inte presenterade nyheten med reservationer, typ ”pappan uppges ha…”.
Det som gör historien principiellt intressant är journalistikens förhållande till sanningen.
Jag tror att de flesta som arbetat med nyheter vet att sanningen ofta kan vara undflyende. Att ord står mot ord. Att det kan vara svårt att uppbringa två oberoende källor som säger samma sak.
Och när deadline smyger sig på eller nätredaktören knackar dig på axeln är det dags att bestämma sig. Vem ska man lita på? Hur ska det presenteras? Hur ska olika ståndpunkter vägas mot varandra?
I de etiska reglerna lyder den första rubriken ”Ge korrekta nyheter”. Detta utvecklas lite längre ned med orden ”Kontrollera sakuppgifter så noggrant som omständigheterna medger, även om de tidigare publicerats”.
I själva verket är detta journalistikens kärna; strävan efter sanning. Inte att man måste nå den absoluta sanningen, inte ens den sanningsnivå som räcker i en domstol, utan att man anstränger sig att gå så långt som möjligt för att klarlägga det som inträffat.
Att man gör sitt bästa.
Om journalister slutar sträva efter sanningen förvandlas journalistiken till sagoberättande och förlorar därmed i längden sitt berättigande.
– Det var ren cynism! sa en vän jag träffade häromdagen. Man ville att det skulle vara sant och struntade i kollarna.
Så illa tror jag inte att det är. Generellt sett tror jag att den typen av resonemang var vanligare förr, till exempel när jag blev journalist på 70-talet. Sedan dess har journalistkåren professionaliserats.
Se i stället på hur redaktioner jobbar i dag. Allt färre läser, granskar och ställer krav på reportrarna att gå ett steg till. Först försvann korrekturet, sedan har skaran av redaktörer tunnats ut och nu sitter redigerarna med en arbetsbörda som ofta omöjliggör läsning av texterna.
Ibland blir det helt enkelt för kort sträcka mellan tips och tryckpress. Åtminstone hoppas jag att det är en förklaring till att det blir så fel ibland.
Eller har min vän rätt?
