Krävs det en hacker för att komma åt sanningen?
Kom att tänka på Nuri Kino häromdagen. Kom att tänka på en av hans föreläsningar han hade under min tid på journalistprogrammet.
”Jag är journalist. Jag är journaaaaaaliiist. Jag är faktiskt journalist, det är jag visst”, stod han och skrek framme på podiet. Sedan slängde han med något som liknade en Harry Potter kappa och intog en löjlig pose. En större del av föreläsningen gick ut på att visa hur mycket av journalistiken som är just ”baked air”, MUCH ABOUT NOTHING!
Detta är flera år sedan men känns mer aktuellt än någonsin. Den där journalistglorian man hade hängande över huvudet som nybakad journalist, det häftiga med att vara journalist, den glorian hänger nu mer snett än någonsin.
Kanske speciellt då jag under morgontimmarna sitter och läser tidning efter tidning och ser samma nyheter om och om igen, skrivna på samma sätt, en likformighet som känns lika betungande som stelnad cement. Säkra nyheter kallas det visst. Som att äta Chicken McNuggets varje dag. Och vem vill det? Bläh.
”Åh, vi måste ha total transparens”, skriver numera varje journalist på sin journalistblogg. Ordet transparens återkommer så många gånger att jag börjat se det som ett omen. En indikator på att något inte står riktigt rätt till. Eller att något står just rätt till. Att vi journalister vaknat. Att vi kräver verklig insyn. Och att vi tröttnat på fast food journalistiken.
Vi längtar efter något verkligt med tyngd, som den historia Jesper Nilsson berättade härom veckan om de två civilpoliser som trakasserade två ungdomar i Stockholms tunnelbana och vad som sedan hände då han fotade och filmade detta med sin Iphone. Vi längtar efter historier med verklig research bakom sig. Någon som verkligen anstränger sig för att söka efter det som är sannaste sant. Och där kom glorian upp över mitt huvud igen. Men alla verksamma journalister där ute vet att just detta är bullshit. Finns varken tid eller resurser för verklig research, att söka efter det som är sannaste sant.
Journalisten Nick Davies skriver i sin bok Flat earth news om hur journalister i dag skriver tre gånger fler artiklar per dag sedan 1985. Med dessa fakta, plus fakta om alla nedskärningar kanske det inte är så konstigt att många journalister knappast lyfter blicken från dataskärmen för att gå ut och göra verklig research. Så sluta hyckla! Många litar till att det som skrivs på nätet är sant, utan att dubbelkolla eller trippelkolla dessa fakta. Och när en fet glansig pressrelease dimper ner från en politiker, eller vetenskaplig institution säger vi ofta: Yes och amen….Det är då jag ryser. Ryser av obehag över att se hur alla nedskärningar gjort journalistiken till en manipulerbar sårbar marionett. Hur den hur lätt som helst kan förvandlas till en marknadsplats för politiker och vetenskapsmän/kvinnor. Ett exempel är climategate-skandalen då en hacker i november 2009 tar sig in på mailkorrespondensen från brittiska Met Office Hadley Centre på internet. En korrespondens mellan forskningscentrets chef Phil Jones och hans kollegor som hackern sedan lägger ut på nätet. Vad som gjorde denna mailkorrespondens så intressant är för att den avslöjade sanningen, hur en liten klick forskare under mer än tio års tid, genom manipulationer strypt en fri debatt kring klimatforskningen. Hur dessa forskare utnyttjade sitt inflytande för att stoppa forskningsresultat som inte anslöt sig till redan godkända hypoteser om vad som ligger bakom klimatförändringarna.
Krävs det en hacker för att få fram sanningen numera? kan man då undra. Eller en Jesper Nilsson? En jävligt envis nörd och glasögonorm som han själv kallar sig i sin blogg. Är det vad som krävs för att komma åt sanningen? Det är då ordet transparens åter kommer upp i min hjärna, som en blinkande hoppfull stjärna. Åh, vad vi journalister gillar det ordet. Vi vill ju veta sanningen, få fram den. Trots alla nedskärningar så har vi nu ett verktyg som ger mer transparens än någonsin, det vill säga sociala medier. Transparens = insyn, genomsynlig. Skriv ner det nu så att ni kommer ihåg det.
