Krisen och journalistiken
Det är kanske mycket begärt av journalistiken att den ska förstå ekonomiska kriser, än mindre förutspå dem, men kanske inte så mycket begärt att den ska förstå sin egen roll i dem.
I den värsta ekonomiska krisen i mannaminne har journalistiken tills vidare inget att vara stolt över. Journalisterna som var självständiga och kunniga nog att inte agera krisens kolportörer kan räknas på ena handens fingrar. Journalisterna som förstärkte och fördjupade krisen genom att inte förstå vad de höll på med – eller inte bry sig – är oräkneliga.
Vad oräkneliga journalister höll på med utan att synbarligen förstå eller bry sig, var det rutinmässiga förstärkandet av falska förväntningar, spridandet av fabricerade nyheter och främjandet av paniska reaktioner.
Till en del är detta varken nytt eller förvånande. Mer eller mindre falska förväntningar är en svårfrånkomlig biprodukt av nästan all journalistik.
Fabricerade nyheter är nästan omöjliga att undvika i en medievärld där snart sagt varje myndighet eller företag har en mediestrategi som går ut på att få journalisterna att göra nyheter av en sak och inte en annan, och en stab av mediekommunikatörer vars jobb det är att tillhandahålla de fakta som just deras sak kräver.
Paniska reaktioner främjas dagligen eftersom paniska nyheter numera är dagliga nyheter. Få låter sig dock panikslås eftersom de flesta har lärt sig att ta också de mest paniska nyheter (din mat är livsfarlig, din säng är en dödsfälla) med en nypa salt. Alla utgår från att det bara är medierna som försöker sälja sig, vilket är en krass men insiktsfull utgångspunkt.
Under ett kaotiskt krisförlopp i hela samhället med inslag av systematisk ryktesspridning kan paniska nyheter dock få ett större genomslag. ”Din bank hotas av konkurs” får under sådana omständigheter inte vara en lättköpt nyhet, eftersom själva nyheten skulle kunna framkalla konkursen.
I den värsta ekonomiska krisen i mannaminne har lättköptheten i journalistiken blivit ett problem, inte bara för journalistiken utan också för samhället. När finansiellt kaos råder, och stora värden står på spel, och ingen litar på någon, och systematisk ryktesspridning pågår, och marknadens reaktioner är oförutsägbara, och medialt genomslag för den ena eller den andra fabricerade nyheten kan betyda skillnaden mellan uppgång och fall, förstoras konsekvenserna av journalistisk publicering. Det publicistiska ansvaret blir större, om inte formellt så i praktiken.
På redan hyfsat tillförlitliga Financial Times har man skärpt rutinerna, tillsatt en finanskrisstab, ”tagit ett steg tillbaka”, som redaktionschefen Daniel Bogler uttrycker saken. Värdet av publicistiskt oberoende och journalistisk tillförlitlighet har ökat, men också svårigheterna och kostnaderna för att upprätthålla det.
Sedan några årtionden har alltmer kommersiellt motiverade medieföretag följaktligen funnit det mera lönsamt att satsa på annat. Allt färre journalister har under alltmer osäkra arbetsvillkor förväntats producera alltmer ”innehåll” till allt lägre kostnader i alltmer ogenerad symbios med intressedrivna nyhetsfabrikörer och innehållsproducenter. Det har kostat mindre och i värsta fall sålt mer – till priset av oberoende och tillförlitlighet.
Kriser kan vara vändpunkter.
Vilket medieföretag vänder först?
