Kulturkaninen är kokt men stillar ingen hunger
Semestern är slut. Tillbaka i stan. Den stora snackisen här i huvudstaden alltsedan dess är Maja Lundgrens bok om sexism i kulturlivet och Neapels camorra.
Semestern är slut. Tillbaka i stan. Den stora snackisen här i huvudstaden alltsedan dess är Maja Lundgrens bok om sexism i kulturlivet och Neapels camorra.
En sanning är absolut: Utanför huvudstaden är detta INTE den stora snackisen. Och utanför medievärlden har barns storleksutveckling, klimathotet, ja, till och med avloppsrör och typ allting större tyngd som samtalsämne. Jag säger inte att det är bättre, utan bara att det är ett faktum.
Men som ett led i min återanpassning till huvudstadens medietugg skakar jag till slut av mig mossan och sätter tänderna i Myggor och tigrar, samt recensioner och inlägg om boken – och jag förundras. Nej, inte över att det blir debatt när namngivna manliga skribenter och redaktörer beskrivs som sexistiska, självupptagna, sunkiga och gubbiga personer, medan kvinnliga skribenter och redaktörer i stor utsträckning förbigås med ointresse eller som medlöpare.
Men det är där debatten fastnar. För eller emot Maja Lundgrens metod. För eller emot om den är etiskt riktig. Visst, frågan är relevant: Äger den som upplever sig kränkt, rätten att kränka? Eller är det ”sanningen” som är kränkande, men är då ”sanningen” alltid sann?
Fast inte ens om det blev särskilt mycket till debatt. DN håller distansen med litterära överblickar som tar avstamp i boken som artiklarna inte handlar om. Aftonbladet kör en recension och lite nyheter. Kritikerkåren vill inte riktigt förhålla sig till hur arbetet ser ut på redaktionen. Däremot visar sig uttrycket ”koka kaniner” (något som galen försmådd kvinna gör i filmen Farlig förbindelse) vara stilbildande och återkommer i flera texter.
Men det blev ingen diskussion om kulturlivet är sexistiskt eller ej. Det blev ingen diskussion om varför vissa sorters material är självskrivna på kultursidorna och andra mest verkar befinna sig i en sorts kvot. Det blev ingen diskussion om att kulturredaktionernas chefer och mest omhuldade skribenter så ofta är män. Det blev ingen diskussion om varför kulturkvinnor så ofta förbigås eller nedsablas av såväl manliga som kvinnliga skribenter.
I Svenska Dagbladet läser jag att alltihop är Maja Lundgrens fel. Eftersom hon berättar så mycket subjektiva och paranoida saker i sin roman så detroniseras de allmängiltiga frågorna, ja faktiskt den ”viktiga” feminismen i sig.
Jaha. Men låt oss då strunta lite i Lundgren och vem som gjort vad på olika partaj, och i stället tala lite klarspråk. Alla verkar ju trots allt rörande överens om att sexism verkligen förekommer i redaktionella sammanhang, liksom i det jobbrelaterade umgänget. Rent logiskt blir väl då det journalistiska uppdraget: Hur ser denna sexism ut? Vilka konsekvenser får den? Går den att dokumentera i siffror? Varför lever den kvar, trots en ökad medvetenhet? Har antalet kvinnliga skribenters status förändrats de senaste åren? Har ämnesval förändrats? Hur åtgärdas sexism lämpligast?
Men sådan tråkjournalistik verkar konstigt nog rimma alldeles för illa med anklagelserna om sensationslystnad. Och av detta kan man lära sig följande:
En kokt kulturkanin är kanske smaskig i stunden, men mättar inte de hungrande skarorna.
