Kulturministern får lita på diplomatisk talang
Det är något visst med kulturministern. På senare år har den taburetten fått mer glamour än regeringens övriga ledamöter. Det skimrar kanske Nobelglans över posten.
Göran Greider och andra skönandar brukar hett önska ett ministernamn med klang av poesi, vilket aldrig är lätt att hitta i den politiska orkestern. Dessutom är det trams. Kulturministern ska inte vara någon galaprimadonna. Det är klart att det är roligt om hon läser en bok ibland, men hon behöver inte springa på teatern varje vecka. Det viktigaste är att hon har tumme med finansministern och försvarar kulturens pengar. Kan hon försvara yttrandefriheten också är mycket vunnet.
När ministern väl är vald brukar hon få kritik. Alice Bah Kunke retades för ungdomsåren i ”Disneyklubben”. Avgående Amanda Lind trackades för sina dreadlocks. Lockarna var dubbelfel. Vare sig man ansåg att hon approprierat svart kultur eller bara tyckte att hon såg ansträngt hipp ut.
Nya ministern Jeanette Gustafsdotter har praktisk hästsvans och kör mc. Ingen har klagat än. Kanske försöker regeringen muta medierna med Gustafsdotter, för branschen har bara jublat över valet, och undra på det. Hon är tidigare TU-ordförande och tidigare jurist på både SVT och TV4. Hon kan medielandskapets fallgropar.
Som gammal PK-ordförande och ordförande i dåvarande Pressens samarbetsnämnd hade jag glädjen att samarbeta med Gustafsdotter. Hon var smart, erfaren och engagerad. Det var faktiskt inte alla TU-bossar som hade hennes grundmurade kunskaper om och respekt för medieetiken. Det fanns sedan förr en usel tradition i nämnden där både TU och Journalistförbundet använde nämnden som manege för att sporra sina värsta käpphästar mot varandra i blodig strid. Jeanette förkastade den traditionen, till förmån för konstruktiva samtal om medieetiken. Tack för det!
Och nu är hon alltså kulturminister i den bräckligaste minoritetsregeringen sedan Ola Ullstens ministär i slutet på sjuttiotalet. Här får Gustafsdotter i brist på partipolitisk erfarenhet lita på diplomatisk talang. Alla ministrarna har ju fått ett knepigt dubbelt uppdrag: de ska både styra landet fram till valet, och propagera för en vänsterseger efter valet. I potten ligger – för mediernas del – public service och mediestödet.
Om jag var kulturminister skulle jag inte offra barnet i vårdnadstvisten. Det är först på senare år som public service har blivit politiskt het, tidigare rådde närmast konsensus. Det ansågs att public service var folkbildning i praktiken som skulle nå ut i nationen med bredd och djup. Jag skulle ”vända på varje sten” för att se om där inte sitter och lurar en liten public service-kramare i alla fall. Det finns kristdemokrater som aldrig missar På spåret, moderater som älskar P2 och Sverigedemokrater som inte kan leva utan P4.
Vad gäller mediestödet så har Jeanette Gustafsdotter ett eget stöd i den erfarne utredaren Mats Svegfors. Den 15 juni ska han lämna sitt betänkande, och han har redan fått order om att söka breda politiska lösningar.
Jag önskar både honom och Jeanette Gustafsdotter lycka till. I väntan på att public service får ett starkare skydd i grundlagen hoppas vi att förnuft och engagemang ska hjälpa en bit på väg. Låt käpphästarna vila i stallet.
