Kvalitetsjournalistik snart rödlistad

Detta är inga nya frågor för journalister och läsare/lyssnare, men det är frågor som politikerna blundar för. Det är inte bara förvånande, det är skandal!

Presstödsutredningen äskade tre månaders extra tid av kultur­departe­mentet för att bättre kunna utreda framtidsfrågorna, men fick oväntat nej. Anledningen tros vara att moderaterna ogillar presstödet i grunden, och vill avskaffa det. Det blir lättare att avskaffa stödet, om det gäller en gammaldags modell. Men jag tror faktiskt inte alls att Moderaterna är eniga om hur opinionsbildningen och publicistiken ska lösa sina svåra problem i ett framtida förändrat medielandskap. Några oroliga moderater finns nog någonstans, men var hörs de i debatten?

Mediernas kris borde oroa politiker i alla partier, inte minst kulturpolitiker. Ointresset för mediernas kris speglar ett ointresse för demokratin. Här finns ett intellektuellt och moraliskt underskott som oroar åtminstone mig.

 

Partimajoriteten i presstödsutredningen stirrade sig blind på en tidningsmodell från femtiotalet, där det handlade om att rädda ledarsidor av rätt partifärg – främst center- och sossepress. Föralldel, ledarsidorna är en fin gammal kulturform, värd sitt skydd. Men synen på journalistikens uppgift i samhället är rent mossig. Vi blir allt mer beroende av omvärldsanalys, om ekonomi, politik, religion och kultur. Det ligger i nationens intresse att medborgarna har tillgång till kvalificerad publicistik – oavsett distributionsform.

Just i år skakas de svenska me­diehusen som aldrig förr. Alla sparkar medarbetare, skär ner och slimmar. Framförallt är det annonsörerna som lämnar pressen i ännu snabbare takt än tidigare. Det finns förstås en smärtgräns. Har den ”amerikanska” tidningsdöden smittat landet till slut? Det är lätt att bli pessimist.

 

Inte ens redaktörerna själva är särskilt fantasifulla. Dagens Nyheters ledare den 12 september kommenterade presstödsutredningen, under rubriken ”Fast i det förgångna”:

”Statligt stöd till kvalitetsjournalistik kan låta lockande. Men hur skulle det kunna förenas med oberoende och mångfald?”

Ja, hur? Det är ju just det vi måste ta reda på!

Mediernas kris är de kommersiella mediernas, läs de annonsberoende tidningarnas, kris. Det är en paradox att public service framstår som starkare än tidigare. Oavsett distributionsform så är det klassisk, folkbildande kvalitetsjournalistik i public service-tappning som efterfrågas. Om denna typ av journalistik inte längre kan tillgodoses av de kommersiella medierna hamnar public service på sikt i samma kris. Bristen på stimulerande  konkurrens blir ett gigantiskt problem. Också möjligheten av fler public service-aktörer måste utredas.

 

Om kvalitetsjournalistiken blir en reell bristvara, vad ska vi göra då? Då blir kvalitetsjournalistiken en kulturellt rödlistad art, och kan hanteras som en sådan. Varken hemslöjden, jazzmusiken eller operakonsten kan bära sina egna kostnader, men samhället anser ännu att det är nödvändigt att de finns. Jag hoppas innerligt att inte journalistiken är där ännu.