”Kvinna, då måste jag lära dig skriva först”
”Kvinna, då måste jag lära dig skriva först”. Visst låter det som en helt medeltida mening. Sanningen är att den meningen gör mig helt ursinnig. Men slår vad om att kvinnliga skribenter råkar ut för någon variant av just denna någon gång under sin karriär.
Låt mig se nu…1, 2, 3, 4, 5, 6…oj hela tolv kvinnliga Nobelpristagare i litteratur sedan 1901. Ja, sedan var det ju det där med dörren. Aftonbladet ägnade en halv sida förra veckan åt att beskriva hur Peter Englund ägnat veckor, ja i texten lät det som månader åt att träna på att öppna den där dörren i börssalen som leder ut till ett hav av journalister, fotografer från hela världen som bara står där och väntar på att få höra vem som fått Nobelpriset i litteratur. Och nu blev det en kvinna, Herta Müller.
Jag blir alltid jublande glad då en kvinna får Nobelpriset i litteratur, men blev mindre glad då Herta sa att: ”Böckerna får priset – inte jag” i Dagens Nyheter. Jaha, men det var ju tråkigt. Va f-n menar du ville jag skrika…som att en högre makt skulle talat genom dig, skrivit dina böcker eller? En manlig författare hade aldrig sagt något sådant. Varför ska en begåvad, intelligent, kompetent kvinnlig författare stå och be om ursäkt för sin begåvning? Kunde hon inte bara utbrutit: ”Och nu har ni 85 stycken kvinnliga författare ”to go” att ge Nobelpriset i litteratur…Vet hut”. Typ.
Visst är det en skam att Barack Obama fick Nobels fredspris, men inte en lika stor skam som att vi bara har tolv kvinnliga Nobelpristagare i litteratur, vilket fick mig att sitta och googla allt om detta tills mina ögon blödde. Under årens lopp har svenska akademin ratat kvinnliga nominerade som till exempel Clotilde de Arvelo (Venezuela, 1930) med ord som: ”…redan titlarna på dessa väckte misstanken, att de knappast vore av den kvalitet som fordras för tävlingen om Nobelpris. Nu ha verken, om de så kunna kallas, kommit hit. De bestå av några mycket tunna häften resebeskrivningar, med tunnare innehåll, mest redogörelser för hotelliv, nöjen och toaletter. Alltihop är snällt och helt menlöst, om man bortser från pretentionen i att publicera det…. ” Fortsätter sedan att googla skillnader i motivering manlig kontra kvinnlig Nobelpristagare i litteratur. I de kvinnliga pristagarnas motiveringar återkommer ord som förtätad och poesi. I männens motiveringar återkommer ord som universell och giltighet. De kvinnliga pristagarnas ord är aldrig universella medan mannens är det. Så kanske är det detta som är förklaringen till varför vi har så få kvinnliga Nobelpristagare i litteratur, för att den manliga författarens ord har en läsekrets även på något alienbibliotek i någon glaciärgalax långt härifrån.
”Kvinna, då måste jag lära dig skriva först.” Orden bankar i mitt huvud. Minns dem så klart. Hörde dem från en äldre korpulent manlig kommunalpolitiker ute i någon landsortshåla som jag skulle intervjua för några år sedan. Jag och en manlig fotograf kom till kommunalpolitikerns kontor. Vi kliver in och hälsar artigt sedan vänder sig politikern mot fotografens håll och säger: ”Ja, vad har du för frågor då?” ”Nej, nej”, säger fotografen och pekar åt mitt håll”….det är hon som är skribenten”, varpå politikern blir helt förnärmad, reser sig upp och nästan ryter: ”Kvinna, då måste jag lära dig skriva först.” Snyftpaus…
Tänker på slitaget på dörren i börssalen. Slitaget efter Peter Englunds eviga pillande på den, på grund av ängslan över att möta världspressen…ett pillande som pågick i månader då han och de andra herrarna i Svenska akademin borde suttit och läst mängder av fantastisk litteratur skriven av kvinnor så att vi i framtiden får se massor av kvinnliga Nobelpristagare i litteratur. Så att ingen kvinnlig skribent, journalist någonsin behöver höra: ”Kvinna, då måste jag lära dig skriva först.”
P.S. Humor är inget universellt lika lite som ord är det. Det enda universella är Einsteins relativitetsteori och kanske Stephen Hawkings tolkning av den.
