Larmen ska kännas i magen
Vad krävs av ett riktigt gott larm? Det måste träffa magen, våra känslomässiga mjukdelar. Där sitter vårt dåliga samvete över det ena och det andra. Till exempel oron för hälsan, för allt vi stoppar i oss, vetskapen om att vi super för mycket och cyklar för lite. Och allvarligare än så: oron för barnen.
Allt detta vet rubriksättarna. Läsare och lyssnare reagerar som pavlovska hundar både när fetmalarmen och barnsirenerna tjuter.
Nyligen var det Svenska Dagbladet som bjöd på dödsfrukt ur dignande korgar. Den som vill handla ekologiskt undviker förstås konventionella vindruvor, det är allmänt känt att de är hårt besprutade. Men man dör inte av dem. Enligt Livsmedelsverkets expert, som framträdde i P1s Medierna, måste man sätta i sig 400 kilo besprutade druvor per dag under en livstid, för att över huvud taget hamna i riskzonen.
Det hindrar ju inte att ekologiska druvor kan vara att föredra ändå, men rätt ska vara rätt.
Det är inte så länge sedan Svenskan var i blåsväder för andra fantastiska larm. Den gången handlade det om att man kunde scanna barns hjärnor för att se om de skulle bli massmördare när de blev stora. Ondskan satt visst i pannloben.
Intervjun med den amerikanske hjärnforskaren Adrian Raine trycktes utan besvärliga följdfrågor eller källkritiska värderingar. Men den träffade oroliga föräldrar rakt i magen. Tänk om min älskade lille strulputte är en mördare in spe?
Oron för barnen är också huvudingrediensen i all panik runt vaccinet Gardasil, som används för att vaccinera tonårsflickor mot livmoderhalscancer. Där var det P3s Nyhetsguiden och TV4s Kalla fakta som tappade huvuet. Med usel källkritik skrämde man upp tonårsflickor och deras föräldrar.
Blotta ordet vaccin får adrenalinet att pumpa, både hos allmänhet och journalister. För enskilda som drabbats av biverkningar, till exempel narkolepsi, är det förstås en tragedi. Men det är lika tragiskt att människor insjuknar i klassiska barnsjukdomar igen, som mässling och röda hund. De flesta barn klarar mässlingen galant, men individer med dåligt immunförsvar gör det inte.
Just nu går en våg av vaccinvägran över västerlandet. Att färre barn vaccineras kan till viss del bero på ”den framgångsrika preventionens paradox”. När mässling blir sällsynt så tror föräldrarna att man kan strunta i vaccineringen. Men i många fall är det annars upplysta vuxna människor som aktivt undviker att vaccinera sina barn, i skräck för vaccinets påstådda biverkningar.
På nittiotalet spreds ett envist rykte att barn kunde drabbas av autism via mässlingvaccin. I dag vet man att detta inte var sant. Forskaren som spred ryktet fråntogs sin läkarlegitimation.
Men detta hindrar inte övertygade, oroliga föräldrar. Energiskt smittar de ner sina ungar för att ”härda” dem. De tänker inte på att de samtidigt utsätter andra för smittrisk. För att en vaccinering ska vara effektiv behöver minst 90 procent av gruppen ha skydd. Vaccinering är en klassisk fråga om tillit.
Sämst är tilliten i Peshawar-dalen mellan Pakistan och Afghanistan. Där har vaccinationsteamen polisskydd, för att avvärja talibanernas attacker. Deras ryktesspridning att sjukvårdspersonalen är utländska agenter och att vaccinet gör pojkar sterila har varit effektiv. Ingenstans i världen är poliosmittan så stor som i dalen. I Peshawar kan man skylla på bristande information, socialt kaos och analfabetism. Men vad ska vi skylla på i Sverige? En sak är i alla fall klar. Gamla och nya medier kan ta varandra i hand.
Att skräckslagna föräldrar beter sig hälsovådligt kan vara en effekt både av slarviga larm i gammaldags papperstidningar och okritisk djungeltelegraf i sociala medier. Igen en ohelig allians.
