Läs boken och tänk själva
Det finns nämligen en tydlig gräns mellan journalistik och litteratur, bortom alla formgrepp som mycket väl kan vara gemensamma, ända bort till inre monolog.Litteratur är mer eller mindre påhittad.
Bokreportaget om Lasermannen av Gellert Tamas är så bra att jag, när det gäller väsentligheter, inte kan komma på något annat fel än att det inte var jag själv som genomförde den självklara idén.
För så är det vanligtvis med de självklara idéerna om stora ting. De ser så enkla ut när man väl läser dem utskrivna. Om små ting ser vi dagligen de löjligt överambitiösa vinklingarna. Men om man nu som Tamas beskriver den svarte hämnaren (just den vinkeln väl täckt) i det sammanhang där han hör hemma, kombinationen med Bert & Ian och den accelererande främlingsfientligheten ända in i Sveriges Riksdag, så blir det stor journalistik.
Stor journalistik är också Erik Wijks passionerade genomgång av den rättsskandal som följde på demonstrationerna och upploppen i Göteborg. I nordiskt kärv sammanfattning att alldeles för många ungdomar med vänstersympatier dömdes alldeles för hårt för sin brottslighet och ingen enda polis (med högersympatier) över huvud taget dömdes för sin ibland mer uppenbara brottslighet, från stenkastning till mordförsök.
bryt
Också lysande reportage som dessa två är alltid behäftade med små fel, som sådana läsare som finner läsningen obekväm kommer att koncentrera sig på. Erik Wijk för en del juridiska resonemang som blir orimliga, exempelvis lanserar han tanken att stenkastares träffsäkerhet skall bestämma straffsatsen när det i själva verket gäller avsikten, oavsett om stenen träffar.
Erik skriver agitatoriskt, i samma tradition som jag själv, men misslyckas ofta med att dölja den saken. Till skillnad från mången utrikesreporter i dagspress.
Tamas förhåller sig mer kall i sin text, eftersom han skriver rakt av efter modellen new journalism, det sanna reportaget i romanens formvärld.
Så som det agitatoriskt resonerande reportaget (Wijk) riskerar att agitera bort sig i vissa detaljer (förutom att reportern frestas att lämna alltför många intyg på sina ädla avsikter; Wijk säger sig ofta vara emot orättvisa) så riskerar reportern i den litterära stilen new journalism att gå över gränsen.
bryt
Det finns nämligen en tydlig gräns mellan journalistik och litteratur, bortom alla formgrepp som mycket väl kan vara gemensamma, ända bort till inre monolog.
Litteratur är mer eller mindre påhittad. Om det så är proportionerna en tiondel påhitt och nio tiondelar fakta så blir det litteratur. Journalistik är sann. Så enkelt är det och sen får studenterna på filosofiska seminarier säga vad de vill om sanning. Vi journalister vet vad som är sant.
Tamas driver, som mången som beträder vägen in till new journalism, detaljerna för långt och för litterärt. Sade rikskriminalens chef och betalade med en ”skrynklig tiokronorssedel”? Det gjorde han förstås inte. Ens om tiokronorssedlar fanns på den tiden, ens om Tommy Lindström haft fotografiskt minne, ens om Tamas hade lagt ner oändlig möda på att vrålkolla minsta detalj.
Blandar man in påhitt i journalistiken blir det litteratur. Men eftersom inga perfekta reportage existerar förtar varken denna tiokronorssedel eller andra liknande färgsättningsdetaljer reportaget rätten till allehanda fina pris – men det blir lite sämre i onödan.
bryt
Åsne Seierstad gjorde såvitt jag förstod tvärtom. Hon skrev ”new novelism”, en litterär text som till den grad härmar journalistikens formvärld att läsaren kan få intrycket att det som står i boken är sant i journalistisk mening.
Om denna nya teknik, new journalism tvärtom, tänkte jag skriva långa funderingar, i huvudsak med beröm över författarens förmåga att skapa intryck av verklighet (förvisso med hjälp av fakta och journalistiskt sanning).
Just då ringde Verdens Gang och frågade mej om boken. Och jag berömde denna intressanta men alls inte okomplicerade förmåga att härma journalistik. Men då konfronterades jag med Åsne Seierstads påstående att ”varteneste ord” är sant, vilket inte bara är en förolämpning mot den journalistiske läsarens intelligens utan också förutsätter att alla afghaner talar perfekt norska.
Därmed brakade helvetet loss. Ung kvinna mot gammal man, skönheten mot odjuret som vanligt. Samtliga kvinnliga kolleger i kolumnistbranschen i åtminstone Bonnierpressen visste omedelbart meddela att varteneste ord var sant samt att mina synpunkter enbart berodde på min ålder och mitt kön (omvänd sexism är nämligen tilllåten).
Läs boken och tänk själva: det sägs vara ett reportage och inte en berättelse – men hur har i så fall författaren fått all denna kunskap?
Så kan vi i ett annat sammanhang återkomma till själva förtalsproblematiken. Som inte är liten. Särskilt om Åsne säger att varteneste ord är sant…
