LAS i våra hjärtan
Sist in, först ut.För mig är det en ohyggligt viktig princip.Det är nämligen den som vägleder mina arbetstider på redaktionen.Släntra in efter stökig dagislämning kvart över 9. Diskret smyga ut på eftermiddagen bak redaktionens böjda huvuden.
Ryktesvägen har jag också hört att denna princip även är vägledande i arbetsrättsliga sammanhang: de som anställts senast på ett företag är de som sägs upp vid nedskärningar.
Vad händer då med arbetsrätten i dag? Vi har trots allt en borgerlig regering som målmedvetet och i arbetslinjens namn genomfört en rad obekväma förändringar av arbetsmarknaden på senaste året.
Lagen om anställningsskydd, LAS, detta allra skönaste av välfärdssveriges blomster, kommer det att reformeras? LAS hatas intensivt av många vikarier för att lagen får företagen att regelmässigt klippa av vikariat efter elva månader för att slippa oket att ge vikarier förtur till fast tjänst.
Tidningsledarnas arma ryggar bågnar under Åmanlagarnas last.
Tåras ögonen en aning?
Men vad gör man som journalist för att få reda på vad som händer bakom kulisserna i denna fråga? Äter lunch med en vän i regeringskansliet förstås. Är något nytt på gång?
– Nej, ingenting, absolut ingenting, svarar min vän raskt över kokt kanslihusfisk.
– Borgarna vill absolut inte ha en strid med facken. Det skulle kosta mer än det smakar. Och företagen har ju lärt sig komma runt LAS ändå. Det finns tusen sätt. Så det finns ingen vilja hos alliansen att väcka en debatt om LAS.
Min vän har gott om bekanta på departementen. Och han tror alltså inte att den borgerliga regimen har lust att driva frågan om LAS, trots att den framförts från flera företrädare för arbetsgivarsidan, (bl.a. Magnus Henrekson, från Institutet för Näringslivsforskning, DN Debatt 11/1 2009).
Möjligheterna att kringgå LAS handlar inte bara om olika innovativa anställningsformer, utan även om konsulttjänstinköp och snävt definierade turordningskretsar.
I kritiken mot LAS sägs ibland att lagen stänger ute utsatta grupper och minskar rörlighet och förnyelse på arbetsmarknaden. Försvaret av LAS, bland annat från Sture Nordh på TCO, menar däremot att det aldrig kan vara rätt sätt att hjälpa de utan fast jobb genom att förminska anställningstryggheten.
Ingen i dagspolitiken tjänar alltså på att ta upp debatten, eller flytta pjäserna. Det är en spelteoretisk återvändsgränd. Själv fegar jag tills vidare ur i den politiserade sakfrågan, tar inte ställning – men hävdar bestämt att debatten borde föras mer högröstat, envetet och på fler håll. För Sverige har haft en omfattande ökning av tillfälliga anställningsförhållanden på senare år. Och en undersökning på Södertörns Högskola av Gunnar Nygren om varför folk lämnar Journalistförbundet och yrket har visat att det sällan handlar om dåliga löner men ofta om just osäkra anställningsförhållanden.
Dagens Nyheters kanske mest omtalade och utskrattade löpsedel är den som lyder INGET HAR HÄNT. Den kunde appliceras på LAS-problematiken 2009.
Vikarievalserna och LAS-missbruket fortsätter.
Musiken spelar vidare.
Det här är inget yrke för folk med ömma fotsulor.
