Läsarna manipuleras via tidningarna

– Det är inte så konstigt, kommenterade en italiensk kollega över sin espresso.
– De som demonstrerade läser Manifesto och Liberazione, inte Repubblica och Corriere della Sera.
Jag förstår också varför de kvinnliga politikerna är illa sedda. Var är Italiens jämställdhetspolitik, var är en vettig familjepolitik, var är lagarna mot kvinnovåld? Och varför har det gått så långt att till och med de kvinnliga nyhetsankarna har så mycket silikon i läpparna att de ser ut som Kajsa Anka? Om den italienska feminismen är på väg tillbaka är den välkommen.
Men det var hans motivering som slog mig som på huvudet.
Han sade inte att deltagarna tillhör extremvänstern. Han karaktäriserade dem i enlighet med deras val av morgontidning.
Uttalandet säger en del om de politiska partiernas minskande inflytande över medborgarna och mediernas ökande makt över den allmänna opinionen.
Utvecklingen började när det gamla partisystemet bröt ihop i samband med de stora korruptionsrättegångarna 1992 och Silvio Berlusconis debut i politiken. Det var etablissemangets tidningar, Corriere della Sera och La Repubblica, som fick den så kallade första republiken på fall, tack vare sina informatörer på Tingsrätten i Milano.
Sedan dess har ”parti” i det närmaste blivit ett fult ord. Berlusconis Forza Italia är en rörelse och det nybildade Demokratiska partiet (social- och kristdemokrater) ser ut att bli en valmaskin i stil med demokraterna i USA.
Med Berlusconis intåg på den politiska arenan blev det klarare än någonsin hur en väloljad medieapparat kan användas för att tjusa väljarna. Alla har det dock inte så väl förspänt som Berlusconi. Trots att det gått 13 år sedan han blev politiker, är han fortfarande huvudägare till tre TV-kanaler.
Övriga politiker är därför beredda att begå harakiri för att utöva inflytande över en tidning eller medverka några minuter i de mest sedda politiska soffprogrammen. 
Det är i TV som nya politiska stjärnor föds och det är med bildrutans hjälp som väljarna flyttas mellan blocken. TVs makt är vida överlägsen alla andra mediers i Italien.
Men tidningarna fyller en viktig funktion för eliten; politikerna, opinionsledarna, makthavarna inom alla områden. Det är med hjälp av väl tajmade, avslöjande reportage som de stora drakarna bestämmer utgången av viktiga politiska processer.
Italiens så kallade kingmakers är tidningarnas chefredaktörer, som naturligtvis väljs med omsorg.
Inte så mycket för sin kompetens, som för sin trohet i förhållande till tidningsägarna. Spelet är Machiavelliskt och ohyggligt komplicerat.
Det ser ut som om politikerna har överhanden. Men i själva verket är det de starka ekonomiska intressen och påtryckningsgrupperna bakom de stora tidningarna som bestämmer dagordningen.
Den intelligenta mediekonsumenten har därför lärt sig att avläsa meningen med en nyhet, utan att ta någon större hänsyn till vad den faktiskt handlar om. Man förstår varför den publiceras en viss dag och varför den ibland får ett oproportionerligt stort utrymme.
Det är makthavarna som skickar meddelanden till varandra via tidningarna, medan läsarna manipuleras.
Så vem röstar du på? Repubblica, Manifesto, Il Giornale eller kanske biskoparnas l’Avvenire?