Låt alla röster få träda fram
Det sägs, numera rätt ofta, att Sverige behöver en ny berättelse. Vad betyder då detta?
Vikten av och rätten att berätta för omvärlden är kärnan i yttrandefriheten. I ett välfungerande demokratiskt samhälle har individer rätt att äga sin egen tanke, formulera den och utrycka den öppet. För att undvika eventuella missförstånd vill jag understryka att friheten att utrycka sig inte är detsamma som att det är en mänsklig rättighet att bli publicerad i medier eller beviljas statlig finansiering. Många verkar förväxla negativa rättigheter med positiva, så även journalister.
Med fri- och rättigheter som fundament för hur samhället ska ordnas, och med yttrandefriheten som dess grundpelare, står det alltså var och en fritt att forma och utrycka sin berättelse. Men vad händer i ett demokratiskt samhälle som inte förmår eller kanske rent av inte verkar vilja lyssna på vissa berättelser, som vill tysta vissa röster?
Trots att det råder yttrandefrihet i vårt land finns det många grupper som inte känner sig hörda och sedda, vilket också speglar det minskade förtroendet för pressen. Det tydligaste beviset är Sverigedemokraternas framgångar. Vi vet att många som röstade i valet röstade mot etablissemangen snarare än för SDs politik. Många undrar hur det kunde bli så.
Unga som växer upp i miljöer präglade av hög arbetslöshet känner allt mer att deras röster inte räknas; de känner att de erfarenheter och berättelse som de bär på inte verkar intressera samhället och i värsta fall att etablissemanget försöker tysta dem. Dessa unga människor är lätta att rekrytera till kriminalitet, främlingsfientlighet och religiös fanatism. Trygga medborgare som litar på vårt samhälles institutioner och har tilltro till framtiden söker sig sällan till ickedemokratiska rörelser. Unga och identitetssökande är däremot lätta byten. Vi är där nu i Sverige. För första gången på mycket länge växer det nu upp en generation som aldrig har sett sina föräldrar arbeta. Vad gör det med en människa och vad säger det om journalistiken att deras situation får vika för ytterligare en nöjes- och livsstilsbilaga?
Kanske är det så att vi allt för ofta redan har svaret när vi bevakar förorterna och bråken som ibland blossar upp i de områden som präglas av hög arbetslöshet. Kanske kan vi bryta mönstret "journalist bekräftar redan stigmatiserade roller om förorten och boende" genom att be barnen och ungdomarna om deras berättelser och öppet möta de erfarenheter som uttrycks genom att bereda plats för dessa röster och erfarenheter, också på redaktionerna.
Många har tidigare påpekat homogeniteten inom vår kår, försöken att åstadkomma förändring kommer nyckfullt och leds av enstaka eldsjälar. När Aftonbladet drog igång "Vi gillar olika"-kampanjen för att markera sitt avståndstagande mot SD och skjutningarna i Malmö var det svårt att inte klassa initiativet som floskelkampanj i syfte att stärka varumärket. Jag är nog inte den enda som undrar över Aftonbladets bristande självinsikt och hur man tänkte när man uppmanar alla andra till mångfald samtidigt som man själv lider en stor brist på dito.
Men det handlar inte om en enskild journalist och tidning. Vi måste som kår ta större ansvar för de berättelser som inte får eller bereds plats i det offentliga samtalet. Konsekvenserna av en homogen och entydig berättelse drabbar oss alla. Minskat förtroende för pressen är varken stärkande för vår yrkesheder eller bra för affärerna.
Det som skulle stärka den gemensamma svenska berättelsen är inte en tydligare och entonig berättarröst utan en som är stark i sin rikedom av erfarenheter och drivs av en genuin nyfikenhet och insikt om att alla vill och kan berätta. En sådan berättelse kan samla oss alla för en gemensam vision om ett Sverige som fortfarande försöker. Vilka vill lyssna till dem vars röster inte alltid är bekväma eller "goda"?
