Ledaren en börda för Wikileaks
När Wikileaks storslaget gjorde entré i vårt nyhetsflöde bävade många inför konsekvenserna för, mer eller mindre, allt och alla. Nätet flyttade fram positionerna och satte många yrkesroller i gungning. Mest ifrågasatt blev nog journalistiken och politiken, och då på en internationell nivå. Resten är historia som det brukar heta.
Julian Assanges grandiosa självbild har avslöjats och många tidigare devota röster ligger lågt.
Rättegången som väntar honom i Sverige har lagt en skugga över den tidigare helgonlika uppenbarelsen. Den förre medarbetaren Daniel Domscheit-Berg har i samband med lanseringen av boken Inside WikiLeaks även talat ut om arbetsetiken i nätverket, och vi kan nu alla ta del av Assange hygienvanor och kvinnosyn.
I takt med att allt mer information om kärntruppen inom Wikileaks blir tillgänglig blir det också allt tydligare att det utspelades tarvliga ageranden bakom fasaden. Ledaren har blivit en börda för Wikileaks som tycks rasa likt ett korthus. Hur viktigt är då webbplatsen som en politisk maktspelare? Det fanns en tid då det var informationen på webbplatsen som satte dagordningen och inte Assanges person och eget privatliv. Vilka har nu inflytande i Wikileaks och vem kommer att axla ledarskapet?
När bilden på Assange tillsammans med den ökände antisemiten och konspirationsteoretikern Israel Shamiri cirkulerade i medierna borde de mest inbitna Assange-anhängarna ha dragit öronen åt sig. Shamir, som för den svenska journalistkåren kanske är mer känd som skribenten Johannes Wahlströms far, har inte dragit sig för att vädra sina antisemitiska tankebanor och är en flitig förintelseförnekare som verkar ha vigt sitt liv åt att konspirera om ”judarnas makt”.
Ingen väljer sin familj och skuld går inte i arv. Som vi alla vet kan man älska en anhörig även om den har märkliga politiska åsikter. Men Johannes Wahlström beskriver sin far som (i Gaudeamus 2002) en stor oberoende politisk tänkare, i nivå med Noam Chomsky och enligt Shamir är sonen en framstående medarbetare. Det är uppenbarligen inte bara de personliga relationerna som är varma utan även respekten för den andres professionella insatser verkar ömsesidiga.
Samme Johannes Wahlström som i Ordfront fabulerade ihop en text om att "Israels regim styr svenska medier" byggd på falska citat är alltså åter välkommen in i den kollegala värmen. Svenska Dagbladet och Aftonbladet anser tydligen inte Wahlströms tidigare citatförfalskningar och kopplingar till hans extremistiske far vara något hinder att använda honom som mellanhand mellan den egna redaktionen och Wikileaks. Detta sänder mycket märkliga signaler och kan underminera respekten för det redan ansatta och ifrågasatta journalistiska arbetet.
Vad kommer att hända med Wikileaks när Assange allt mer marginaliseras från verksamheten? Troligtvis kommer Wahlström att bli en av ledargestalterna, vilket är högst problematiskt med tanke på hans frivola förhållande till sanningen och dubiösa politiska agenda. Hur kan någon redaktion – inklusive Aftonbladet och Svenska Dagbladet – lita på den mannen och på information som kommer från en webbsite Wahlström är redaktör för?
Vad det säger om vår kår är att man inte har tagit allvarligare på Wahlströms övertramp och förfalskningar. Hade vi varit lika förlåtande om Wahlström hade haft en personlig och yrkesmässig nära relation till en Ku Klux Klan-ledare? Eller hade han välkomnats tillbaka om hans lögner i Ordfront hade haft rubriken ”Pakistanska regimen styr svenska medier”? Alla vet svaret. Vad säger det om svensk journalistisk?
Dilsa Demirbag-Sten
