Ledsen mamma, du hade fel
Jag har lärt mig mycket av mamma. Förutom att klä mig snyggt och att livet blir roligare om man vågar vara nyfiken och prata med alla man möter var hon den första som lärde mig om pengar.
När jag var liten älskade jag att följa med mamma till jobbet. Det som smällde högst på det lilla bank- kontoret var att hälla mynt i en maskin som sorterade ner dem i små rör. Jag kunde titta på hur länge som helst. Tyvärr varade nöjet inte särskilt länge varje gång.
Mamma lärde mig att pengar handlar om relationer. Att det finns en berättelse och ett livsöde bakom varje transaktion.
Om man hade hällt ner de pengar jag skriver om idag hade maskinen aldrig slutat arbeta. Det blir så när man granskar statsbudgetar och företag. Men jag har inte blivit av med min fascination att granska varje krona.
Min mamma sa alltid att ”det är sällan de stora intäkterna som gör dig rik. Det är de små utgifterna.” Väl så.
Men när hon berättar för mig om rådet hon gav att spara in på kvällstidningen, ”för tänk hur mycket pengar en tidning om dagen blir på ett år”, då måste jag säga stopp.
För jag är ledsen mamma. Där har du fel.
Jag vet, journalistik är en hopplös företeelse att ta betalt för. Vi begär av läsarna att de ska köpa grisen i säcken och betala för det de inte kände till, kanske till och med det de inte ens ville eller kunde tänka sig att få veta.
Det är svårt att ta betalt för obekväma sanningar och de som vill tysta journalister har ofta gott om pengar och makt de inte vill förlora. Företag som lurar kunder, ägare och samhället, eller säljer produkter som skadar människor och miljö. Politiker som vill behålla makten fast medborgarna får det sämre. De kan betala ganska mycket för att slippa oss, medan pengarna till oberoende redaktioner som jobbar på uppdrag av läsarna krymper.
Vi behöver förstås bli bättre på att sälja kärnan i vår produkt – oberoendet, de möjligheter att avslöja missförhållanden som bara källskyddet hos en redaktion med ansvarig utgivare ger, de olika perspektiven och det enda uppdraget att sanningen ska komma fram.
Vi måste bli bättre på att förklara att vi granskar och följer varje krona så att de går dit politiker och företagsledare säger att de ska gå. Så att inte de som ska ha pengarna, medborgare, aktieägare, fondsparare och anställda, blir utan.
Det är lätt att tänka att det finns annat, viktigare, att lägga pengarna på, oavsett om journalistiken finansieras direkt av läsarna, eller via medlemsorganisationer eller skattemedel. Tidningspapper går inte att äta och bokstäver på en skärm gör ingen mätt.
Att betala för journalistik är som att betala för en försäkring. För att inte pengar ska försvinna och människor råka illa ut. För att den som råkat ut för orättvisor och rättsövergrepp ska kunna göra sin röst hörd och få upprättelse. För att fel i systemet ska kunna uppdagas och rättas till.
Faktum är att journalistik till och med är bättre än en försäkring eftersom den också fungerar förebyggande och avskräckande och kan se till att samma sak inte händer igen.
Och hemförsäkringen lovar jag att du aldrig skulle uppmana någon att spara in på, mamma.
Så jag är ledsen, men du har fel. Att inte köpa en tidning varje dag är det absolut dyraste vi kan göra.
