Linderborg tänjer på yttrandefrihetens gränser
Lyder opinionsjournalistiken under egna lagar? Får man skriva andra saker på kultur- och ledarsidorna än på nyhetsplats? Kan man tänja på sanningen?
Det väckte uppmärksamhet när Aftonbladets Eric Rosén i SVT försvarade Åsa Linderborgs hätska kommentarer om Rysslandsforskaren Martin Kragh på AB Kultur, med argumentet att ”det är vidare ramar” inom opinionsjournalistiken. Många menar att Linderborg hade passerat gränsen för tillåtna överdrifter, och snarare närmat sig falska fakta. Man borde kunna vara oense med Martin Kragh, utan att peka ut honom som spion och säkerhetsrisk.
Men i princip är Roséns utgångspunkt riktig. Det ska vara ”vidare ramar” för kulturjournalistik, kritik och ledarartiklar.
Framför allt kan vi använda ett personligare tilltal, måla med starkare färger, gärna på ett roligare språk än vad som tillåts på nyhetsplats. Man får spetsa till det. Man måste inte genast bjuda in motparten och ge hen möjlighet till genmäle. Däremot tillhör det god ton att ge den angripne möjlighet att försvara sig.
Allra viktigast är att texten är signerad, och att skribenten borgar för innehållet med sitt namn. Men i juridisk mening är det fortfarande ansvarig utgivare som har sista ordet. Blir det tal om förtal så gäller inte vidare ramar, men det är inte skribenten utan ansvarig utgivare som får skaka galler.
Men dit är det långt, och det ska vara långt. Yttrandefriheten ska ha högt i tak. Men det finns alltså en gräns. Och vid sidan av den juridiska gränsen finns en annan, osynlig gräns, som handlar om skribentens trovärdighet. Skribentens trovärdighet är en sak mellan henne och hennes läsare – och ansvarig utgivare.
Det kanske står och väger för Åsa Linderborgs del. Hon är en av Sveriges vassaste, mest lästa och mest oförutsägbara skribenter. Hon har tänjt gränserna mer än de flesta, men också diskuterat yttrandefriheten intressantare än många. Som skribent har hon hög trovärdighet, även bland meningsmotståndare. Hon har hög trovärdighet även när hon handskas vårdslöst med fakta! Förklara den paradoxen, den som kan. En nyhetsjournalist skulle knappast komma undan med det trolleritricket.
Detta är ett exempel på opinionsjournalistikens vidare ramar. Kalla det konstnärlig dimension. Men – den dagen ansvarig utgivaren Lena K Samuelsson anser att trovärdigheten för hela Aftonbladet är i gungning, då är förtroendet förbrukat. Men att jämföra situationen med politiken eller bolagsstyrelser leder fel. Yttrandefriheten är något annat än lojalitet mot partiet, eller aktieägarna.
Opinionsjournalistiken har smygande blivit allt mer polariserad och politiserad, i takt med utvecklingen på nätet. Men också mer kommersialiserad. Det blir ofta rundgång i systemet. Ett ämne blossar upp på sociala medier, och redaktionerna sitter som flåsande valpar och väntar på en godbit. Det gäller inte bara opinionsavdelningarna, utan alla andra också: tidningarna, Aktuellt och Studio Ett. Morgonmötet fångar godbiten och på eftermiddagen kokar den tunna soppan upp igen. Polarisering och högt tonläge blir viktigare än folkbildning. Nyanserna går förlorade för slagkraftens skull.
Vad kan man göra åt saken? Jag plockar fram den gamla käpphästen: Det krävs inte bara stjärnskribenter, utan också alerta redaktioner och erfarna redaktörer med tid att ägna sig åt det redaktionella samtalet. Tid för källkritik och självkritik. Om det bara finns avlövade redaktioner och stressade redaktörer kvar – då blir det sämre journalistik, på alla avdelningar.
