Linton, Wierup, knark och trovärdighet
Magnus Lintons och Lasse Wierups gräl om författandets förhållande till det vita pulvret handlar om skilda perspektiv på journalistens roll.
Förra lördagen, den 2 september i P1 Medierna, fördes en explosiv debatt mellan skribenterna Lasse Wierup och Magnus Linton, författare till böckerna Kokain och Cocaina. De hade ursprungligen planerat att ge ut en gemensam bok – men det sprack. Orsakerna därtill debatterades i P1. Hätskt.
Medierna-redaktionen hade knappt hunnit sätta på ljudet innan männen var i luven på varandra, efter att Wierup inledningsvis ställt ett något insinuant villkor för samtalet: att de inte skulle ljuga.
Enligt Linton sprack boksamarbetet när Wierup krävt offentligt avståndstagande från Linton om ta avstånd från kokainköp. Det var en trovärdighetsfråga, menade Wierup, som också inför Linton tagit upp det faktum att han annars skulle förverka sina poliskällor.
I radioprogrammet berättade Wierup om den avgörande diskussion där författarna bröt samarbetet, Wierup visste att Linton hade provat/använt kokain och frågade om denne nu kunde deklarera att han i fortsättningen skulle avstå från att köpa kokain. Och svaret blev nej. Ingen sådan deklaration.
– Vad skulle ett sådant uttalande betyda. Att jag för all framtid avstå från att köpa /…/ droger som är illegala i Sverige. Det är liksom absurt, att jag skulle säga det, stå för det. Därför att det skulle tvinga mig in i en avbönslogik, som jag tycker är otroligt obehaglig och farlig, sade Linton i P1 Medierna.
Wierup svar var att ta upp sin syn på journalistisk trovärdighet:
– Men det som var viktigt för mig, det handlar om journalistisk trovärdighet och hur man förhåller sig till den organiserade brottsligheten. Och då är det också ofta så att journalister, framför allt journalister inom kulturfältet, har ett dubiöst förhållande till den organiserade brottsligheten, man tycker att man kan stå vid sidan av och analysera hemskheterna som sker i Latinamerika, samtidigt som man själv är kund hos den organiserade brottsligheten, köper kokain av de här…
– Stanna där lite nu Lasse, du har extremt begränsad erfarenhet de där världarna du beskriver. Du har aldrig tagit några droger själv, du vet ingenting om de preparat du beskriver, du har aldrig varit i den typen av miljöer.
Så gick debatten. Underhållande. Men också principiellt högintressant.
I boken "Kokainet" som Lasse Wierup gav ut med kollegan Erik de la Reguera i våras var perspektivet framför allt att visa den brottslighet, det våld och den misär som följer i kokainproduktionens spår. Och peka på det moraliska ansvar som köparna i västvärlden har.
Lintons nya bok handlar om hur kokainet verkar som kraft i Colombias politik, ekonomi och utveckling och vardag. Boknamnet "Cocaina", signalerar Lintons anspråk på att veta mer om drogen och kulturerna inifrån än konkurrenterna. Han vill också snarare förstå och se sammanhang än att döma och ta avstånd.
Debatten föder flera intressanta frågor om journalistrollen.
Framför allt om begreppet trovärdighet. Vilket bägge förstås ansåg att de själva var.
I Lintons värld handlar trovärdigheten om att stå oberoende och ha förstahandskunskap om de miljöer han berättar om. Han anklagar Wierup för att vara för beroende av svensk polis och av officiell svensk (moraliserande) opinion i sin roll som kriminalreporter. Därmed menar Linton att Wierup och de la Reguera ekar de bestående föreställningarna om verkligheten, oavsett deras sanningshalt.
Wierup tolkar trovärdigheten som journalistens ansvar att ha ett professionellt och moraliskt försvarbart handlande. Journalisten ska ta klar ställning mot brottslighet, sätta en skarp gräns.
I bakgrunden av denna krock mellan två hållningar ekade också den tidlösa konflikten mellan kulturjournalister och nyhetsjournalister.
Så vilket är viktigast för en berättande journalist? Oberoende eller moralisk klanderfri hållning?
I sina extremer kan journalistuppdraget ses som en fri gestaltning av livets komplexitet kontra ett samhälligt renhållningsarbete.
Och ibland mötas de tu. Inte i bästa sämja, uppenbarligen.
Själv sympatiserar jag mest med tolkningen av journalistisk trovärdighet som betonar oberoendet till det etablerade samhället, och lagen. Som står utanför de officiella normerna för att i stället granska och påverka dem. Det är trots allt därför journalistiken kallas den tredje statsmakten.
I Lintons credo om journalistiskt oberoende och frihet finns också den mest löftesrika och inspirerande journalistiken. Den kan visserligen, liksom Wierups, syfta till att förbättra världen, men inte till priset av lojalitet mot makten. Den journalistiska pose som etablerades under 70-talet om att stå utanför systemet har blivit allt mer marginaliserad.
Det som finns kvar av den bör vi vårda.
Paul F.
PS: "Marx åter till heders", sade Johannes Åmans DN-ledare gångna veckan i ett angrepp på Mona Sahlin. Skälet till att hennes motiv ifrågasattes var att hon sagt "Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov." Läsaren fick intrycket att Sahlin rentav var någon slags kryptokommunist. Men Sahlin är inte ensam. Samma uttryck använde både kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund i Almedalen. Enligt uppgift har det även använts av Fredrik Reinfeldt i valdebatterna i TV. Med denna kända marxistiska trio i riksdagen efter valet torde regeringsbildningen vara lätt – och det klasslösa samhället nära.
