Löjliga familjen inom sportjournalistiken
Ponera en publicistisk parallellverklighet där statsministern intervjuas av politikreportern Filippa Reinfeldt, riksbankschefens svåger bevakar riksbanken, och musikjournalisten Peter Grönvall regelbundet gör okritiska reportage om både sin far, ABBA-legenden Benny Andersson, och hustru, Nanne Grönvall.
Löjlig tanke?
Absolut. Men "Löjliga familjen" är faktiskt också verklighet – inom sportjournalistiken.
Strax före jul var krisen total hos ishockeylaget Södertälje SK. Inte nog med att man låg sist i Elitserien, lagets stjärnmålvakt hade åkt fast för rattfylla och olovlig körning, klubben stoppade huvudet i sanden, supportrar var i uppor, och snart framkom det att målvakten förringat brottens art inför både media och arbetsgivare. Samtidigt fortsatte laget att rada upp förlustmatcher inför allt tommare läktare och med ett lag fyllt av, och hårt kritiserat för, alltför skadebenägna importspelare.
Att följa Södertälje SK i december 2010 var, kort sagt, en journalistisk guldgruva. Klubbdirektören hade mycket att svara för.
Så vilken reporter valde SVT att skicka för att bevaka laget?
Jo, klubbdirektörens egen bror.
Gissa hur många svåra frågor som ställdes.
Samma sak när Ulf Karlsson var förbundskapten för friidrottslandslaget. Vem fattade SVT:s reportermikrofon? Jo, Ulfs egen son.
Eller när fotbollsspelaren Petter Furuseth Olsen återvände till Hammarby i våras, vilken reporter var den bäst lämpade att göra ett stort reportage, tyckte TV4? Jo, spelarens egen sambo, mamman till hans barn.
Exemplen kan alltså, tyvärr, radas upp. Det mest aktuella är reportern som de senaste veckorna bevakat en för tillfället framgångsrik klubb med en häpnadsväckande ensidig iver. Det vill säga, det borde vara häpnadsväckande att få veta att reportern är "ingift" i denna klubb samt nära vän med flera av lagets spelare – men när det handlar om sportjournalistik är detta snarare en förväntad bekräftelse.
Hur blev det så här? Varför drar sig inte redaktionsledningar för att låta sportstjärnornas närmaste släkt och vänner bevaka dem?
Kanske handlar det om att sportjournalistiken som bransch känner sig så mycket mer hemma i sportens värld än i journalistikens. Av alla sportjournalister jag träffat sedan jag för 30 år sedan gjorde mitt första söndagskvällspass på en lokal sportredaktion har förbluffande många haft bakgrunder som hårt satsande idrottsmän med maratonlopp och landslagsläger som viktigaste poster i CV:n. Sportjournalistiken har hägrat som en andra, "civil" karriär.
I den mån en sportjournalist väljer sina föräldrars yrke så är det inte för att man fått följa med till någon tidningsredaktion sedan barnsben utan för att "pappa alltid tog med mig till ishallen och på den vägen är det".
Man blir inte sportjournalist efter att ha skaffat sig erfarenhet som ekonomiskribent eller politisk kommentator – möjligen växlar man från ung arg hatälskad popskribent till gammal trött hatad sportkrönikör.
Självklart finns det många skickliga sportjournalister i Sverige – en given följd av hur lukrativ sportjournalistiken är och hur stora pengar som satsas på den. Men sportredaktionen lyder inte riktigt under samma journalistiska lagar som övriga redaktioner.
När Gefle Dagblad och Arbetarbladet fick gemensam huvudägare i Gävle lades båda sportredaktionerna ner och billigare sportsidor köptes in centralt på entreprenad: identiskt material i båda tidningarna. Att göra något sådant med kulturredaktionerna var otänkbart – där behövdes "olika perspektiv". Men sportsidorna ansågs inte behöva någon motsvarande urskiljning eller kvalitet.
Och inte skulle SVT eller TV4 skicka en reporter att bevaka sin egen make, unge eller förälder, inom något annat område än just sport.
Det komplexa i problematiken är emellertid att sportjournalistikens abnormaliteter ändå ofta fungerar, skapar god journalistik. Avdankade popstjärnor blir inte musikskribenter (det skulle leda till professionell katastrof) utan skivproducenter, låtskrivare, förläggare, talangscouter. Avdankade sportstjärnor blir däremot förvånansvärt ofta de bästa sportjournalisterna. Vad vore en handbolls-VM-bevakning utan Claes Hellgren, eller ett fotbolls-VM utan Glenn Strömberg?
De allra flesta av mina svenska favoritsportjournalister – Leif Boork, Jens Fjellström, Niklas Wikegård – är just avlagda sportpersonligheter snarare än journalistiskt skolade. De "kan" både spelare och spelartyper därför att de också känner dem, utan och innan, personligen och generellt.
Men de är mer eller mindre per automatik populister, inte publicister. De behöver verka under redaktionella ledningar som garanterat aldrig skulle skicka dem att polera svågerns SM-guld i direktsändning.
KJELL HÄGLUND
