Lyd, eller få sparken

Att bedriva mediekritik har sina sina särskilda svårigheter. Är man för dålig skapar man bara ointresse. Är man för bra blir kollegerna arga och kräver att man skall tystas genast, läggas ned, eller åtminstone avfärdas som högfärdig.

SVTs Mediemagasinet var således för bra och lades därför ned. Det berodde inte enbart på att man tagit sig orådet före att visa chefen Eva Hamilton i bild, vilket bara kan sluta på ett sätt, eftersom hon är väsentligt mer kolerisk än begåvad. Värre ur SVT-ledningens perspektiv var att Mediemagasinet riktat för mycket kritik mot inslag i SVT. Man gjorde en utredning för att med statistik och procentsiffror bevisa den saken, varför det blir lite löjligt när man nekar.

I stället skall man nu ”bredda” programmet och ”därför passar inte längre” Dan Josefsson som programledare. Det betyder, översatt, att man skall göra ett nytt program som inte kritiserar inslag i SVT och därför passar inte Dan Josefsson längre som programledare.

bryt

SVT är Sveriges viktigaste medium och skall därför ägnas mer kritisk uppmärksamhet än alla andra medier. Så enkelt är det. Nästan så att en Eva Hamilton skulle kunna begripa det.

De lama reaktionerna på sparkningen av Dan Josefsson, och därmed hela den unga frilansande redaktionen, imponerar inte. Budskapet att den som inte lyder outtalade regler skall få sparken är ytterst obehagligt. Men tydligt. Särskilt till de nya unga frilansar som skall göra den nya mjäkversionen, den ”breddade” mediekritiken.

Just i perspektiv från den sparkade mediekritikern Dan Josefssons fall framstår vår statliga svenska ordning för kritik av SVT desto underligare. Vi har ju faktiskt, vilket är svårt att förklara för utländska kolleger, en statlig nämnd som fastställer vad som är politiskt lämpligt att säga i SVT.

bryt

Två nya fällningar i den så kallade Granskningsnämnden för radio och TV är särskilt oroväckande. Jan Josefsson fälldes för att han helt korrekt talat om ”ett direkt dödande skott” när han beskrev hur polisen sköt mot en demonstrant i Göteborg. Björn Kumm fälldes för att han konstaterat att det legala och institutionella våld som har trappats upp i Europa efter den 11 september är ett större hot mot demokratin än al-Qaida.

Jan Josefssons formulering är visserligen inte elegant, men den kan inte missförstås utan stark politisk vilja att missförstå. Saken är inte den att juristerna i Granskningsnämnden skulle ha godkänt formuleringen ”med ett eventuellt uppsåt att döda” (vilket man har om man med ett 9 mm-vapen siktar mitt i kroppen på en människa; offret i Göteborg var två centimeter från döden). Saken är bara att de fann Jan Josefssons kritik politiskt olämplig. Liksom Björn Kumms sakligt korrekta påstående var politiskt olämpligt. Nämnden skulle ju inte fälla det visserligen felaktiga motsatta påståendet att al-Qaida utgör ett större hot mot demokratin än de dramatiska inskränkningar i demokratin, som nu sker på bred front.

bryt

SVT Den statliga nämnden för korrigering av SVTs, SRs och TV4s politiska innehåll har spelat ut sin roll och bör läggas ned. Så långt är faktiskt enigheten stor inom Pressens samarbetsnämnd, där vi diskuterat frågan.

Emellertid har parterna i samarbetsnämnden också funnit det olämpligt att överta Granskningsnämndens funktioner, vår byråkrati skulle bli för stor.

Vad som bör göras är i stället följande. De radio- och TV-företag som publicerar sig i Sverige bör gå samman och skapa motsvarigheten till Pressens samarbetsnämnd och PO och opinionsnämnden. Därmed skulle man bli av med det förtretliga instrument som nu erbjuder obegränsade möjligheter till politisk korrigering, nämligen paragrafen om ”opartiskhet” (som fällde Jan Josefsson och Björn Kumm).

Jag förutsätter att denna framtida reform blir ett av de nästa stora diskussionsämnena i medievärlden.

Jan Guillou