Madonna har förrått mig!
Madonna har förrått mig. Big time dessutom. Hur kunde hon? Jag hatar henne nu. I början älskade jag henne. Men det var då det. Då hon stod för du-kan-göra-vad-du-vill-säga-vad-du-vill-se-ut-hur-du-vill.
Ett feministiskt statement hon ständigt levererade i början av sin karriär. Nu står hon där på Ullevi ( förr förra helgen) och hoppar hopprepsjerka i kortkort skoluniformskjol till låten Into the grove och på storbildsskärmen ser man hennes avmagrade Iggy Pop-armar, och rynkbeprydda händer som trots det rynkfria ansiktet skvallrar om att hon är 50-plus. Och jag tänker bara: NEJ! VARFÖR!
Jesper Bengtsson skrev förra veckan i Aftonbladet, angående en artikel i GP, Göteborgsposten om hur kroppsfixeringen bland pojkar blivit allt större. Att de är rädda för att inte duga. Nähä. Och gissa vad alla tjejmagasin sagt till oss tjejer de senaste femtio åren. De har typ dagligen berättat för oss hur vi ska se ut, gå, stå, skita, flirta, sköta våra jobb. Allt. Och sådant kan ju leda till en viss fixering vid det yttre. Att Madonna numera åldras lika mycket som en vampyr…det vill säga inte alls, och är lika vältränad som en elitgymnast gör ju inte saken bättre. Man får dock inte glömma att hon och Cher har en helt annan genpol som stavas plastikkirurgi och botox.
När jag gör min veckoraid bland tidningshyllorna på Konsum (på jakt efter de häftigaste reportagen) och ser på den oändliga mängd tjejmagasin som finns där så poppar Rus- Riks (Riksförbundet ungdom för social hälsa) reklamen upp i mitt huvud. Den reklam på tv som säger att: ”I varje klass finns det två tjejer som skär sig och en som har ätstörning…” och jag kan inte låta bli att undra om Madonna var den som skar sig eller den som spydde upp maten. Och hade Rus – Riksreklamen överhuvudtaget funnits om vi hade tagit bort allt det i tjejmagasinen som ständigt pressar oss till att räkna kalorier, vara mode-kosmetikaslavar och så vidare. Men att ta bort allt det vore ju inte heller kul, för då hade inte det roliga uttrycket The lipstick index manglats in absurdum just nu.
Men Madonna… Nästa gång vi får se henne live är antagligen från en rymdkapsel i rymden eftersom gravitationslöshet är bästa medicinen mot åldrande. Det är fortfarande okej för band som U2 eller the Rolling Stones att gå upp på scenen och se ut som skrynkliga dinosaurier, för de är ju ändå män. Men vad hände med dinosaurierna…jo, de dog ut. Translation: Utseende och kroppsfixering kommer drabba män i samma utsträckning som kvinnor.
Av historiska skäl har det varit lättare att applicera en konsumtionsidentitet på kvinnan. Att vår identitet skulle vara något vi skapar av yttre attribut. Och när jag ser Madonnakonserten känns hennes musik bara som en lätt knackning på ryggen för det är först och främst hennes uppstramade ansikte som fångar mig, och de där extrema anorexia-armarna, muskliga trots all självsvält. Det visuella. Allt det jag tyckte var ballt med Madonna är borta. Den där kvinnliga styrkan hon personifierade i början av sin karriär finns inte där längre. Nu tycks hon bara vara huvudpersonen i konsumtionsidentitetens tidsålder. En tidsålder då människor inte längre är människor utan förvandlats till objekt, kroppar.
Well, nu ska jag springa och köpa tidningen Man – din guide till ett bättre liv åt min pojkvän, för jag vill ju att han äter nyttigt och helst tränar hela dagarna så att han ser ut som Madonnas 22-årige älskare Jesus Luz den dagen jag fyller femtio. Iskallt eller hur…
