Magnifik dikeskörning av Sveriges Radio

Så många frågor behövde ställas: Varför gjorde ekochefen Klas Wolf-Watz inget åt de aktuella publiceringarna när han fick kännedom om saken i höstas? Innebär ”personalärende” att journalistiken inte kan ses över, revideras, få varningstexter eller avpubliceras? Vore det vettigt att avpublicera dem nu?

I efterhand är det lätt att verka klok, men min uppfattning är att inslagen redan i höstas borde ha försetts med en text av typ ”Detta inslag kan ifrågasättas då det inte kan uteslutas att rapporteringen inte är opartisk. Ekot kommer i uppföljande publiceringar fortsätta att belysa frågeställningarna.”

Surt äpple för både ekochefen, reportern och Cilla Benkö, men ibland måste det till, för att det som möjligen var fel ska bli någorlunda rätt.

Annons

Att avpublicera i höstas hade varit fel, eftersom en avpublicering kräver en förklaring. Och en sådan förklaring hänger i luften om allmänheten inte kan ta del av det som ifrågasätts. Och idag hade en avpublicering varit ännu värre. Nu måste ju den som vill kunna gå in och ta del av de inslag som lett till sådant rabalder.

Att i skydd av ”personalärende” huka och hoppas på att ingen ska upptäcka saken, som ju var det som skedde, var sämsta möjliga lösning. Sveriges Radio kommer aldrig att bli kvitt misstanken om att en av Sveriges viktigaste redaktioner faktiskt har mörkat ett allvarligt problem med den egna journalistiken.

Frågan handlar i grund och botten om opartiskhet, en av de mest intressanta mediediskussionerna på länge. Senast flammade den upp när Peter Wolodarski i januari i Dagens Nyheter gick till storms mot tanken att opartiskhet innebär att båda sidor ska ha samma utrymme fast reporter och utgivare vet att ena sidan ljuger. Som Trump, som diskussionen gällde då. Det hade Wolodarski rätt i. Journalister söker sig så nära sanningen det är möjligt och ska låta det man finner påverka rapporteringen. Om en lögn måste redovisas för sammanhangets skull, ska det framgå att det är en lögn.

Ibland sägs det att journalistik inte ska skriva folk på näsan, att man ska redovisa båda sidor och sedan låta läsaren/lyssnaren/tittaren själv avgöra vad hen tycker. Det fungerar emellertid bara om journalistiken ärligt redovisar vad som kommit fram. Att låta publiken orientera sig med uppgifter som journalisten vet är lögn är att svika sitt uppdrag.

I det här fallet har journalisten rapporterat om de utpekade islamister som inte kan utvisas eftersom de riskerar att utsättas för våld. Frågan är om reportern – som delvis var kritisk mot Säpos utredningar – påverkades på ett otillbörligt sätt i mötet med den man hon senare inledde en privat relation med. Det får vi aldrig veta. Kanske vet inte ens reportern det.

Jag kan bara konstatera att hon i inslagen inte följt minsta motståndets lag. I det här fallet hade det varit att acceptera besluten om utlämningarna och rapportera om problemen med att verkställa dem. Hon valde i stället den svåra vägen, det vill säga att ifrågasätta grunden för den uppkomna situationen. Det var modigt av henne – oavsett vad som till sist kommer visa sig vara sant.

Synd att hon skulle bränna sin journalistiska trovärdighet på vägen.