Man kan liksom … babbla lite
Intervju är något som reportrar ägnar sig åt, producenter och kritiker ägnar sig åt Samtal. En typisk fråga i ett KulturSamtal är formulerad ”Sen skrev du din första roman när du var 21 år”. Ett påstående, inget frågetecken. Fladder, samtal blir pladder för ingen styr.
Samtalet utgör själva grunden för vår känsla av delaktighet i samhället. Men inom journalistiken är Samtal något annat än det som ska få oss att känna att vi har ett inflytande.
Samtal är ofta lika med att en journalist möter en VD för ett företag som just bestämt sig för att flytta all produktion av tvättmaskiner till Bulgarien. Första frågan är ”Vad driver dig?” Sedan kommer inga fler frågor för det är grejen med samtal, man slipper förbereda frågor. Man kan liksom… babbla lite. Se vad man är överens om, få en mysig stämning, få chans att lämna sitt område och pröva ett annat.
En fräsig TV-kille som vet mest om innebandy men som råkar vara förtjust i en snygg Dramatenskådis kan träffa henne, promenera lite och prata om ditt och datt. Efteråt är teamet överens om att det blev ”personligt” och ”jamen alltså ni fick faktiskt bra kontakt”. Man får klippa det rätt hårt för att det ska hänga samman och bli sändbart.
bryt
Inom kulturjournalistiken är Samtalet den högsta formen av kommunikation mellan en producent och den man ska träffa för en intervju, eller förlåt, som man ska träffa för ett Samtal. Intervju är något som reportrar ägnar sig åt, producenter och kritiker ägnar sig åt Samtal. En typisk fråga i ett KulturSamtal är formulerad ”Sen skrev du din första roman när du var 21 år”. Ett påstående, inget frågetecken.
Fladder, samtal blir pladder för ingen styr. Och är det någon som styr så är det den som blir intervjuad. Som vid det här laget blivit det så många gånger att hon vet att ”sen skrev du din första roman när du var 21”, betyder att hon ska säga ”Ja, den kom ju till efter en svår period i mitt liv. Min mamma hade dött när jag gick sista året på gymnasiet och man kan säga att boken kom till som en bearbetning av sorgen”.
bryt
Det finns en beröringsskräck inför frågor och jag vet inte var den kommer ifrån. De gånger man påtalar det blir ofta responsen ett ”Jaha, du vill ha fler ööööpppna fråååågor?”. Ja, det vill jag. Och är de inte öppna så ställ åtminstone roliga frågor, genomtänkta och framåtdrivande frågor. En fråga skapar en reaktion, en fråga betyder – i bästa fall ”Jag är intresserad av att höra vad du svarar”. Men INGEN är intresserad av svaret på frågan ”Vad driver dig?”. Den må vara öppen men den är allmän och tråkig. I nio fall av tio blir svaret ett lamt ”nyfikenhet” eller ”att göra bra musik”. Fyll en spruta med jag-bryr-mig-vätska och pumpa det in i armen på mig.
Den engelska musiktidningen Q’s enda läsvärda rubrik heter sedan några år Cash for questions. Där får läsaren skicka in frågor till utvalda artister och de fyndigaste och mest klipska frågorna belönas med 25 pund. Där kan man läsa plumpa, briljanta och initierade frågor. Ofta finns en glädje och berättarvilja i svaren, som alltså kommer från artister som vid det här laget suttit igenom tre år av intervjuer ihop med folk som frågat ”Vad driver dig?”. Förmodligen för att någon som verkligen undrar något konkret brytt sig om att formulera sig och sätta ett frågetecken efter.
bryt
Här är poängen: Det uppstår, formens spretighet till trots, ett Samtal. Folk man vid det här laget tänkte att man struntar i, visar sig vara lättpratade, underhållande och förvånansvärt öppna. Att ställa frågan ”Ever been mistaken for someone else?” till David Bowie eller ”Are you famous enough to have a stalker?” till Dave Grohl är kanske inte hjärnkirurgi, men i sin enkelhet och i sitt sammanhang är det briljanta frågor och svaren mynnar ut i oväntad självreflektion. Möjligen ett fattigdomsbevis för journalistiken att det krävs vanliga läsare för att komma på den typen av frågor.
