Mana har inte förtjänat pengarna
Svensk politisk debatt har aldrig varit mer levande än nu. Nätet vibrerar av ambitiöst argumenterande diskussioner mellan politiker, sakkunniga, journalister, aktivister och andra medborgare. Från högprofilerade politiska bloggar, som är närmast debattledande på nätet, till tyngre nätpublikationer där professionellt innehåll produceras ideellt – ingen får statligt stöd.
Det får däremot tidningen Manas hemsida, uppmana.nu, med 50 000 kronor. Men trots fribiljetten till debattarenan har sajten inte hoppat på tåget. Den är och förblir oläst och olänkad. Kan själva pengarna vara kontraproduktiva? Kanske i synnerhet de ytterligare 225 000 kronor som Mana får för sin pappersutgåva?
Detta är värt en debatt bortom den vänster-höger-polariserade pajkastning som bara drivs av uppjagat hat, inte av något äkta intresse för Mana eller ens papperskulturtidskrifter i stort.
Stödet ska, enligt Kulturrådets stadgar, utgå till kulturtidskrifter ”som huvudsakligen ger utrymme för analys och presentation inom de skilda konstarternas områden”. I Mana finns inte en rad om några konstarter. Men det som i konsekvensens namn stör mig, inte bara med debatten utan med Mana som publikation, är att om den verkligen ville nå läsare så skulle den byta brevbärardistribution mot sökmotorsdriven spridning.
I stället har Mana låst fast sig vid en pappersutgåva som läses av ungefär lika många människor som surfar in på en genomsnittlig politisk blogg på en enda dag. Det är samma fenomen som när bönder odlar vad de får riktade EU-bidrag till, inte vad som nödvändigtvis passar marken eller marknaden.
Mana väljer alltså högst medvetet att inte nå ut till den ”allmänna publik” som det talas om i Kulturrådets stadgar, bara för att få behålla ett statligt stöd som förutsätter tryckkostnader (Kulturrådet rankar kuvert och frimärken som en viktigare omkostnad än nätpublikationers datorer) – samtidigt som Mana-redaktören Babak Rahimi hela tiden arbetat huvudsakligen som webbkonsult på andra håll! Nätkunnandet finns, men används inte – på grund av de missriktade stödpengarna.
Jag säger ingenting om ”Manas viktiga röst”, som många reflexreagerande debattörer vittnat om de senaste veckorna – jag säger bara att den inte är värd en kvarts miljon kronor mer än alla de respekterade debattpolitiska röster som redan hörs på nätet (inte minst i Mellanösternfrågan och andra Mana-specialiteter), och i synnerhet inte när Manas röst medvetet viskar bakom en tryckpress i stället för deltar i det online-offentliga samtalet.
Det som slutgiltigt underminerar Kulturrådets Mana-stöd är att man bevisligen kände till Babak Rahimis genuspolitiska bylinefusk med en fejkad ”kvinnlig kurdisk feminist i Iran” (snacka om att checka av alla tänkbara alibin på en gång!), vilket i kombination med Rahimis ryggsäck av kompiskorruption från Centrum Mot Rasism, som Svenska Dagbladet avslöjade redan 2005, borde ha medfört åtminstone ytterligare en bordläggning av stödfrågan – och en vidare debatt om stödets utformning.
Men precis som när Svenska Dagbladet avslöjade oegentligheterna på CMR bemöttes nu nyliberala magasinet Neos regelrätta scoop med hånfulla motangrepp om ”borgerliga mediers dolda agendor”… Ett evigt vänster-höger-gurgel som i praktiken skyddar kulturtidskriftsstödet i nuvarande utspelade form, av det enda skälet att ingen bryr sig om föremålen för stödet utan bara stödets ideologiska symbolvärde.
