Manipulerad självbild blir självmål

Egyptiska tidningen Al-ahram publicerade nyligen den här bilden från toppmötet om fred i Mellanöstern som nyligen hölls i månadsskiftet i Washington DC. En god vän skickade mig skärmdump från tidningens hemsida efter att ha reagerat över att bilden skilde sig från de originalfoton som nyhetsbyrån AP publicerat och fotografen Alex Wobng tagit från mötet. 

Egyptens statliga och största tidnings kreativa redaktörer ansåg uppenbarligen inte riktigt att statsöverhuvudens vandring i gången som ledde till Vita Husets östra rum skulle ledas av USAs president. Och framför allt skulle inte president Hosni Mubarak från Egypten – detta nyckelland i fredsprocessen! – gå sist i processen.

En sorglig bild, såklart. Som mest av säger mycket om synen på journalistik i Egypten och landets brist på en demokratisk press. En bild av journalistik som inte vill avbilda verkligheten, utan forma den i syfte att smickra landets härskare.

Annons

Men tilltaget är lätt att också tolka som ett sorgligt försök att frisera en verklighet där Egyptens stolta anor och uråldriga kultur ohjälpligt hamnat på efterkälken. Ett problem som löses med att förneka bilden verkligheten. Därmed  blir denna fåfänga manipulation närmast en global manifestation av ett stort mindervärdeskomplex – för vem, vilka eller vad är öppet för tolkning.

Man kan förstås invända att själva vandringen – med dess processionsliknande arrangemang – redan i verkligheten var arrangerad, och missvisande gestaltade världsledarroll och en makt som USA kanske i praktiken inte har över Mellanösterns fred. Att själva manipulationen skedde i den fysiska verkligheten, så att säga. Vilket Al-ahram justerade genom att låta Hosni tränga sig fram i gruppens ledning.

Och visst har varje utgivare rätt att ge sin bild av verkligheten – vare sig den är i bild eller text. Men den globala bildjournalistikens verklighet bygger på en tekniskt baserad förväntan om att det som avbildas i nyhetsjournalistiska sammanhang också är en avbildning av en fysisk händelse som inträffat just som vi ser den. Det kanske inte längre gäller i frågan om färger och ljus i bilden. Men ovillkorligen när det gäller kropparnas placeringar, mimik, rörelser och förhållande till omgivningen.

Varje dokumentär journalistisk bild är ett förespegling om att man fångat ett fruset ögonblick. Och varje avsteg från den traditionen är ett steg mot en mer löjeväckande och lögnaktig värld.

Paul F.

PS: Hade denna text publicerats på papper, i vår tidning så hade vi visat ovanstående bild, i citerande och kritiserande syfte, och därför med stöd av undantag från upphovsrättslagen. Men detta undantag gäller inte för nätpubliceringar, och därför måste vi betala för bilden ovan. Denna skillnad är orimlig och fullständigt idiotisk. Framför allt begränsar den rätten att fritt kritisera. Nätet ska ge mer demokrati, inte mindre. Ändra lagen, snabbt!

Foto: ALEX WONG / POOL/SCANPIX