Marduk och yttrandefrihetens gränser

Jag hade precis träffat en av cheferna på den salvadoranska dagstidningen La Prensa Grafica. Vi hade haft en lång diskussion om hotet mot yttrandefriheten, om tekniska plattformar och landets lagar kring öppenhet och transparens och hur massmedia kan skapa system för självreglering. Nu var det hans tur att fråga mig.

Jag var beredd på att svara på frågor om det svenska valet, om rysk infiltration, om mediernas förhållande till staten och hur man utvecklar digitala intäktskällor. Men Marduk? Vad menade han egentligen?

Två googlingar bort fanns svaret. Ett svenskt ”satanistiskt” black metal-band från Norrköping var på turné i de små och för de allra flesta obetydliga länderna i Centralamerika (samt i bl a Colombia) och nu var upprördheten stor. De sociala medierna svämmade över av kommentarer och i Guatemala, där ytterligare en kämpe för de mänskliga rättigheterna precis mördats och vårens mord på två journalister långt ifrån klarats upp, hade kongressen tagit ett särskilt beslut som förbjöd de satanistiska Norrköpingsborna från att uppträda i landet.

På kort tid hade de för mig okända Norrköpingsborna förvandlats till regionens mest kända svenskar, föremål för politikers och biskopars vrede, satirteckningar och ett ändligt antal inlägg i dagspress och på sociala medier.

En som inte kunde låta bli att småle åt parlamentets beslut var den särskilde åklagaren för mänskliga rättigheter i Guatemala. På sitt bord hade han bland annat de två tidigare nämnda journalistmorden, samt en stor korruptions- och bedrägerihärva där en av landets ledande medieföretagare med (sannolik) koppling till narkotikaligor bidragit med (motsvarande) tio-tolv miljoner kronor till presidentens valkampanj och som ”tack” fått beställningar på reklaminslag för tjugo gånger summan. Företagarens fru var förresten efterlyst av åklagaren och antogs befinna sig i Miami.

Men det var Marduk som landets parlamentsledamöter upprördes över, inte korruptionen eller de dödade journalisterna. Inte heller det faktum att deras land enligt all tillgänglig statistik var ett av världens farligaste att leva i och att narkotikarelaterad brottslighet kontrollerade en hel stadsdel inte långt från där vi satt.

För samtidigt som Marduks dödsmässande budskap utmanade yttrandefrihetens gränser fortsatte regionens hårt tatuerade, unga ligamedlemmar att klippa ut tidningsbilder på sina offer och sätta upp dem på väggarna, likt jakttroféer.

För de unga mördarna var varje publicering som omnämnde just deras grupp en triumf – varje intervju med en karriärsugen dokumentärfilmare från Europa en bekräftelse på just deras storhet i förhållande till konkurrenterna.

Och varför inte. Symbiosen fungerade på många sätt utmärkt: ligornas mord sålde tidningar, konstnärliga bilder på tatuerade gangsterkroppar gav unga frilansjournalister tillgång till de stora medierna i Europa och USA.

En win-win situation helt enkelt.

Så vilket ansvar hade vi?

”Vi behöver etiska riktlinjer, men vi behöver också tjäna pengar, annars blir det inga oberoende medier kvar”, konstaterade redaktören luttrat, väl medveten om att de styrande i hans eget El Salvador just hotat med lagstiftning om inte massmedia upphörde med sin gratisreklam för mördarnas affärsverksamhet. Kanske skulle självreglering istället kunna vara en väg framåt? funderade redaktören vidare.

Och han sa det inte, men kanske tänkte han att det trots allt inte vore så dumt med lite mer Marduk och lite färre verkliga mord.

Ur upplagesynpunkt fungerade ju satanisterna från Norrköping minst lika bra.