Märkliga förändringar av Italiens presstöd
Yttrandefriheten är ännu en gång på tapeten i Italien. Den här gången är huvudfrågan dock inte att landets största mediemogul samtidigt är premiärminister.
Den här gången handlar det om presstödet, som i Italien utgår till tidningar som drivs av journalistkooperativ, politiska partier eller ideella föreningar. Ekonomiminister Giulio Tremonti har i ett dekret beslutat att skära ner presstödet med 83 miljoner euro 2009 och 100 miljoner euro 2010. Därmed äventyras enligt en uträkning ett femtiotal stora och små dagstidningar och tidskrifter.
Några är mycket väletablerade. Det gäller till exempel för den legendariska vänstertidningen Il Manifesto, den italienska biskopskonferensens dagstidning l’Avvenire, det postfascistiska partiet Alleanza Nazionales Il Secolo d’Italia och det största oppositionspartiet Partito Democraticos tidning l’Unità. De italienska feministernas klassiker Noi Donne, blir också utan presstöd, för att bara nämna några.
Tyvärr har oseriösa utgivare nästlat sig in i den här gruppen och skott sig på statens generositet och värnande om mångfalden. Enligt de gamla reglerna betalades presstödet nämligen inte ut i relation till försäljning av lösnummer eller abonnemang, utan med utgångspunkt från hur många tryckta nummer tidningen i fråga kunde visa upp.
Därför var det fullt möjligt att få presstöd för 100 000 ex, även om försäljningen var obefintlig. Man kan med rätta fråga sig varför staten ska finansiera tidskrifter som Fare Vela (Segling) eller Trenta Giorni nella Chiesa e nel Mondo (30 dagar i kyrkan och i världen).
Detta är en anledning till att Italiens arga narr och propagandist Beppe Grillo sedan en tid tillbaka driver frågan att avskaffa presstödet. Men i det här fallet är Grillo fel ute. I Italien är TV den allt överskuggande informationskällan för den absoluta majoriteten av befolkningen. TV som är i händerna på den politiska makten i allmänhet och på premiärministern i synnerhet.
Lägg till detta att de största nyhetstidningarna i första hand används för att tjäna sina mäktiga ägares syften i näringslivet och politiken och bilden klarnar ytterligare.
I en sådan massmediesituation behövs tidningar som ges ut av journalistkooperativ och ideella föreningar, av politiska partier, av medborgarrättsrörelser och av kyrkan. De behövs för att balansera och göra fler röster hörda vid sidan av en skrämmande ägarkoncentration, som försöker skaffa sig monopol på den allmänna opinionen.
Alla är överens om att de gamla reglerna för presstödet måste ändras för att undvika att systemet missbrukas.
Men regeringens "reform" innebär ingen förbättring. Tidigare öronmärktes presstödet till en viss tidning i förväg. Tidningens ledning kunde därmed ta banklån i väntan på pengarna.
I fortsättningen blir presstödet beroende av hur mycket pengar som blir över när budgeten är lagd. Ingen vet alltså i förväg hur mycket som utgår till varje tidning. Ekvationen är enkel. Utan garantier blir det inga banklån och utan banklån blir det ingen tidning.
Javisst ja. Det nya presstödet har ytterligare en svaghet. Det indirekta presstödet berörs inte. Det handlar om det så kallade poststödet som utgår till Italiens allra största utgivare, för att delvis ersätta dem för sina distributionsutgifter. Silvio Berlusconis förlag Mondadori får således behålla sina 18,8 miljoner euro i stödköp till frimärken (?) och industriförbundet Confindustrias tidning Il Sole 24 Ore sina 17,8. Även Corriere della Seras förlag Rcs kan räkna med 13,7 miljoner euro, medan Il Manifesto står på ruinens brant för att deras presstöd på 4 miljoner är i farozonen. Länge leve mångfalden!
