Massövervakningen och mannen som saknas i den

Vi ser Barack Obamas namn i rubriker och ingresser och George W Bush namnges som bakgrund i brötdtexter och faktarutor. Men ingenstans nämns den bärande länken mellan dem; mannen som format grunden till både Patriot Act och den integritetskränkande andan på det amerikanska justitiedepartementet, och som är den ende politikern i Obamaadministrationen som dokumenterat tagit emot lobbypengar för att driva censurivrande politik – tillika den förste arkitekten bakom avlyssningslagändringarna.

Varför nämns inte han?

Visst är Patriot Act, USAs terrorlagpaket som röstades igenom efter terrordådet den 11 september 2001, vad hela massavlyssningshärvan går tillbaka till. Men grunderna till Patriot Act var inte Bushs påfund. Majoriteten av medierapporteringen kring PRISM missar förhistorien – och därmed också en avgörande pusselbit i förklaringsmönstret.

Annons

Mannen som skrev den första versionen av detta Orwellska terrorlagpaket – redan före Oklahomabombningen 1995 – var faktiskt Joe Biden. Remissinstansen Center for National Securiy Studies konstaterade att dåvarande senator Bidens lagförslag (The Omnibus Counterterrorism Act) urholkade både författning och rättssäkerhet, och att om det infördes så skulle "justitiedepartementet kunna välja och vraka vilka brott man vill fokusera på utifrån politiska uppfattningar och kopplingar".

Ingen nådig dom med tanke på att Biden själv är juristprofessor. Men frågan är om han inte, med dagens utveckling, fått rejäl revansch för den sågningen.

Låt oss backa till april 2009. Fyra dagar efter tingsrättsdomen mot Pirate Bay (i grunden ett tillslag dikterat av USA, enligt dokumentering i SVTs Rapport och Wikileaks-läckt diplomatkorrespondens) arrangerade den amerikanska filmindustrin en galamiddag på National Portrait Gallery i Washington. Hedergäst var Joe Biden, vicepresident sedan drygt ett år. President Obama hade ännu inte tillsatt den "copyright-tsar" som skulle leda justitiedepartementets intensifierade piratjakt, och när frågan kom upp fick Hollywood ett löfte från Joe Biden:

“Ni kan lita på att vi ska utse rätt person!”

Varför var just Biden hedersgäst? Och hur kunde han lova Hollywood “rätt person” när han visste att även USAs samlade konsument- och teknologiorganisationer krävt “rätt person” från motsatt håll, det vill säga ett balanserat utnämnande som även tar integritets- och demokratihänsyn?

Joe Biden må ha fått sitt jobb för sin ”utrikespolitiska rutin”, men även när han ledde senatens utrikespolitiska kommitté ägnade han sig närmast på heltid åt skiv- och filmindustri-lobbyistiska frågor, och backade upp så många teknik- och integritetsfientliga lagförslag att världsledande teknologimediekoncernen CNET benämnde honom som ett av de största politikerhoten mot både internet och vanliga amerikaners integritet. Joe Biden har konsekvent legat i linje med underhållningsindustrins mest aggressiva önskemål – där det politiska stödet för de mest långtgående lobbykraven har tunnats ut på grund av att de hotat medborgares grundläggande rättigheter så har alltid Joe Biden stått kvar.

Han har velat kriminalisera regionfria dvd-spelare och mp3-spelare, tvinga internetleverantörer att utföra polisverksamhet, få staten att finansiera filmindustrins rättegångskostnader i stämningsmål mot fildelare och legalisera underhållningsindustrins användande av hemliga spiontrojanprogram.

I en artikel i Dagens Nyheter om detta (22/6 2009) spekulerade jag i att Joe Biden varit så viktig i Obamas valrörelse 2008 att han i gengäld fått fria händer med Vita husets immaterialrättspolitik. Det fanns ju rätt mycket som talade för det.

Obamas utnämningar till justitiedepartement saknade logik, sett till hur han i valrörelsen lovat att hindra lobbyister ta myndighetsjobb och att “reformera upphovsrätts- och patentlagarna till förmån för medborgarna”.

Och vad händer? Justitiedepartementet bemannas med provocerande dominans av advokater som tidigare jobbat heltid med att jaga pirater för film- och musikindustrin.

Joe Bidens hjärteämne.

Vid ett tillfälle samlas drygt 20 stora public interest-grupper, handelsorganisationer och bibliotekskoalitioner till protest mot just detta. Obama – eller är det Biden? – svarar ändå med att i snabb följd utnämna fem före detta antipiratadvokater från skivindustrins RIAA till ledande positioner på justitiedepartementet.

Och strax därefter stod som sagt Joe Biden på en filmbranschmiddag och lovade Hollywood "rätt person" även på chefstjänsten för den nya immaterialrättsmyndigheten.

Resultatet av detta har varit tydligt de senaste fyra åren. Justitiedepartementet har varit hårt pådrivande i frågorna om djupt kontroversiella handelsavtal som ACTA, SOPA, PIPA och nu det senaste TPP, där upphovsrättsindustrin som ensam intressegrupp fått sitta med och utforma avtalen, medan samtliga ledande konsument- och demokratiorganisationer utestängts.

Det har gått så långt att upphovsrättindustrin inte ens behöver ta bakvägar för att sätta amerikansk regeringspolicy. När Homeland Security offentliggjorde nedstängningen av internetdomäner världen över som, utan rättegång och i flera fall felaktigt, förknippats med upphovsrättsintrång, så skedde det inte från högkvarteret i Washington D.C. utan från Disneys huvudkontor.

Men kanske har svängdörren mellan Justitiedepartementet och nöjesindustrin börjat snurra lite för fort och väloljat. Whistleblowers börjar dyka upp även här. Inte minst kring det krackelerande åtalet mot it-entreprenören bakom den globala lagringstjänsten Megaupload, Kim Dotcom.

När USA fick honom utlämnad från Nya Zeeland för "indirekt upphovsrättsintrång" så verkar det ha skett inte bara genom olaglig hantering av husrannsakan och bevis (detta enligt två domslut i Nya Zeeland) utan genom ministerstyre.

Det uppmärksammade fallet har satt ljuset på flera flagranta vänskapskopplingar mellan de inblandade representanterna från filmindustri respektive justitiedepartement. Dessutom är den högst ansvarige federale åklagaren, Neil MacBride, och chefen för filmbranschens högsta organ MPAA, ex-senatorn Chris Dodd, båda dokumenterat nära vänner med Joe Biden.

Samme Chris Dodd, för övrigt, som i en intervju med nöjesbranschnyhetstidningen Variety (december 2011) framhöll kinesisk internetcensur som hans och filmindustrins ideal och ett bevis på att det han lobbar för "faktiskt fungerar".

Och vem är det som tar emot alla dessa lobbypengar? En offentlighetsrapport från 2011 visade att Chris Dodds MPAA bara under ett enda kvartal betalar ut miljonbelopp direkt till, håll i er, FBI, Justitiedepartementet, Homeland Security och… vem tror ni är den fjärde stora posten?

Jovisst. "The Vice President’s Office."

Det går inte att slå fast exakt vad copyrightindustrin fått för dessa pengar. Men fakta är att Chris Dodd förra vintern, både i en intervju med Fox News och i SOPA-hearingen i den amerikanska kongressen, hotade Obama-administrationen att om den inte "gör som vi säger så ger vi inget mer ekonomiskt stöd". Fakta är också att det amerikanska justitiedepartementet i dag – från Megaupload-härvan till PRISM-skandalen – uppträder precis så politiserat rättsosäkert som Center of National Securiy Studies 1995 varnade att Joe Bidens terrorlagförslag skulle leda till. Och fakta är att detta departement domineras av forna internetcensurivrande Hollywoodjurister vars förra arbetsgivare framhåller Kina som ideal.

Så några sökträffar även på "Joe Biden", när vi googlar efter journalistisk rapportering om PRISM, hade varit motiverade.

KJELL HÄGLUND