Måste man höra motparten?

I förra månadens tryckfrihetsmål mellan bokagenten Niclas Salomonson och Lasse Winkler och tidningen Svensk Bokhandel kritiserades Winkler för att han i sin ledare inte låtit Salomonson försvara sig mot anklagelserna i tidningen. Winklers försvarsadvokat Lars Viklund hävdade då att man måste väga in vilken journalistisk genre det handlade om. Ledaren och krönikor är genrer där man i princip aldrig hör eller citerar "andra sidan", och där pressetikens tradition att höra motparten inte är tillämpliga, sade advokaten och åberopade Axbergers standardverk "Tryckfrihetens gränser". Motpartens advokat Percy Bratt protesterade och framhöll att om nya, graverande sakuppgifter förs fram gäller kraven på att höra motparten även i en krönika eller ledare. Precis som i vanlig nyhetsjournalistik.

Jag har funderat på det där ett tag. Helt klart är det så att genrer som krönikor, recensioner och ledarartiklar per definition inte citerar motparten. Vad säger det om dessa genrer? Polemiska och därmed kontroversiella är de ju ständigt. Är skälet till att man inte hör motparten att ledarskribenter aldrig skriver eller avtäcker något nytt och okänt? När det gäller recensioner är det nog så. Det som recenseras är första inlägget, recensionen är motpartens röst.

Men ledare? Jag minns att en ledarskribent på en kvällstidning på en pub inför mig beklagade sig över att andra medier aldrig citerade eller gick vidare på vad ledarsidan skrev, trots att de regelmässigt publicerade nya uppgifter. Om det är så begår kvällstidningens ledarsida vanemässigt brott mot pressetiken. Eller så har de i praktiken inga egna, kontroversiella nyheter. Frågan gäller förstås inte bara ledare och krönikor, utan hela den gamla diskussionen om huruvida kulturartiklar har andra etiska metodkrav än nyhetsjournalistiken – den "riktiga", hårda journalistiken.

Knivigt? Rörigt? Lugn bara, dimman lättar snart.

För vad som är kärnan i denna paradox är att vi i journalistkåren – i takt med journalistikens professionalisering – har byggt upp en allt mer omfattande myt om yrkesmetodikens entydighet och oväld. En tro på att yrkesetiska reglerna och metoderna i sig garanterar sanning.

Så är det inte.

På sin höjd garanterar yrkesetiken en ambition om att nå viss förutsägbar anständighet i just själva metodiken. När en övertänd Expressenredaktör på 90-talet fick en otydlig bild av en svensk pedofil som häktats i Thailand tyckte han att det liknade den svenske höjdaren Harry Schein. Och skrev ut detta på en löpsedel med rubriken "HARRY SCHEIN UTPEKAD SOM SEXTURISTEN", med brasklappen i mindre grad "Det var inte jag". De hörde motparten, de slog inte fast att det var Harry Schein, men skrev att någon annan påstod det. Publiceringen klandrades av PO/PON.

För att citera folk med bisarra påståenden, och därtill i samma artikel citera de som avvisar dessa bisarra påståenden är inte sann eller opartisk journalistik. Journalistiken blir inte automatiskt hederlig av att höra två sidor. Själva vinklingen ligger ofta inte i citerade uppgifter, citat eller påståenden, utan i själva urvalet av frågeställning.

Därför är det också i det urvalet som den egentliga och stora maktutövningen i medierna hittas. Och där ruvar de största pressetiska frågorna.

Hederlig, rättvis journalistik är varken konsekvens av en professionell metodik eller av professionell journalistisk form. Att oskuldsfullt friskriva sig från ansvar genom att hävda att man bara publicerar uppgifter "rätt upp och ner, som det är", det håller inte.

Rättvisan handlar snarare om individernas hållning. Publicister kan inte genom sin metodik per automatik räkna med att de är skyddade från anklagelser om "usel journalistik". Balansgången mellan det hjältemodiga rättfärdiga avslöjandet och den spekulativa, kränkande uthängningen av oskyldiga är och måste förbli central i mediernas arbete.

Frågeställningar ska publiceras med mediefabrikens rungande ackord om man ärligen kan säga är de är relevanta, rättvisa och viktiga. Mer specifika riktlinjer än så kan inte ges. Är frågan viktig? Då får man som publicist hävda det, och inte gömma sig bakom att man hörde bägge sidor av saken. Vare sig man är utgivare eller journalist bör man vara beredd att ta ställning till de budskap man är med att basunera ut. Och vara beredd att ta emot kritik och vrede från läsarna.

Paul F.

PS1: Mitt önskemål inför medieåret 2010: Ett slut på "ingångshysterin" i svensk tidningsform. Inga fler artikelingångar, uppförstorade, klatschiga siffror, faktarutor, upplyfta citat, ingresser eller sammanfattningar. Bara bra innehåll tack.

PS2: Tidningen Journalisten ska skaffa en fast fotograf på halvtid, för att i ett tidigare skede kunna föra en dialog om tidningens bildspråk. Våra vanligaste reportagemiljöer är kontor med medelålders människor i sjaviga kläder framför dataskärmar. Inte underligt om Mästerfotograferna ibland kopplar på autopiloten när de gör jobb för just Journalisten. De längtar till ett floddelta i östra Kongo, Mumbais myllrande marknadsplatser, eller fårade ansikten i mellanvästerns dammiga småstäder. Vi har inte dessa utmaningar men hoppas med en fast fotograf kunna lyfta vår bildjournalistik genom att mer och tidigare diskutera gestaltningen.