Med Castros aska på färd genom Kuba
På det stora torget står skolungdomar i ljusblå skoluniformer och vita knästrumpor uppradade. De viftar med flaggor. En man har klättrat upp i en lyktstolpe för att kunna se bättre. På det vita huset i bakgrunden vajar en flagga på halv stång. På gatan rullar ett militärfordon förbi. Bakom det, på en kärra, en liten kista. En kista med Fidel Castros aska i.
Ovanför torget, på en restaurangterrass, står en oavlönad frilansfotograf från Sverige. Nämligen jag. Jag trängs med andra och svetten rinner ner i ögonen. Jag vill få med balkongen från vilken Fidel höll sitt segertal efter revolutionen 1959. Liksom knyta ihop säcken i en enda bild.
Karavanen rullar förbi.
En dryg vecka tidigare är jag på väg till Kuba. Efter tolv års frånvaro vill jag besöka landet igen, se förändringarna, dricka en Cuba Libre och dyka. Ta semester. När jag mellanlandar i Amsterdam och slår på telefonen, nås jag av nyheten om Castros död. Det alltså timmen innan mitt flyg till Havanna lyfter.
Jag kontaktar mina två främsta uppdragsgivare varav den ena nappar direkt. Den andra hör av sig en timme senare och när jag förklarar att jag nu är uppbokad – ifrågasätts min lojalitet. Frilansens dilemma. Tidning nummer ett skickar en reporter omgående och det är den varmaste av skåningar som står och ropar på mig likt Romeo nedanför balkongen till lägenheten senare på natten. Jag får en brasiliansk puss på kinden så jag släpper in honom.
Och Kuba går in i en nio dagar lång landssorg. Ingen musik och ingen alkohol är tillåten. Att vara på Kuba utan musik och alkohol är som att sitta i en bastu utan aggregat – trevligt, men något saknas.
På den första arbetsdagen är det full fart. Vi träffar människor som med blandade känslor tagit emot nyheten om att landets tidigare ledare gått bort. Vi skickar in jobbet och reportaget slås upp stort. Men mest uppmärksammad blir bylinebilden. På den ser det tydligen ut som att vi ”sitter och skiter”.
På den andra dagen äger en sorgeceremoni rum på revolutionstorget i Havanna. Kön ringlar sig lång med folk som vill lägga en blomma. Ett jobb som inte får lika stort utrymme där hemma.
På den tredje dagen sliter den varma skåningen sitt hår när det visar sig att vår uppdragsgivare inte är intresserad av ett reportage om hur karavanen med Castros aska tar sig igenom landet.
”Det är ju helt otroligt, det är ju historia som skrivs här!”, utbrister den nu ännu varmare skåningen när vi sitter i ett gathörn där vi lyckats hitta internet. Jag håller med och vi bestämmer oss för att följa askans väg trots allt. Till slut får vi napp från en tidning i Skåne.
Att vi inte fick betalt per timme när vi följde den där askan var synd. Karavanen slingrade sig nämligen genom varenda liten håla på ön. Och vi följde efter tätt bakom tills vi, till slut, fick genskjuta den för att hinna fram till begravningen i Santiago de Cuba.
På den sjunde dagen skapade gud människan och på den åttonde dagens morgon publicerades reportaget i den skånska tidningen.
På den nionde dagen står jag alltså och svettas på den där restaurangterrassen för att fånga bilden av karavanen med Fidels balkong i bakgrunden. Alkoholförbudet har upphört och den fortfarande varma skåningen tar en Cuba Libre i skuggan. Han ger mig en kram när han ser bilden i min kamera. ”Det där blir årets bild!”, nästan skriker han. Det blev det inte. Men det blev en resa att minnas för livet. Dock ingen semester.
