Med kameran under slöjan
De pressetiska problemen är uppenbara. Men därtill kommer att detta reportage hade blivit mycket bättre – det är faktiskt min övertygelse efter att ha sett det flera gånger – utan trix av detta tvivelaktiga slag. Och uppnått samma politiska effekter.
Evin Rubar heter en ung reporter med, såvitt jag förstår, muslimsk bakgrund som nyligen genomförde ett rasande reportage riktat mot arabiska och muslimska privatskolor (Dokument inifrån, SVT 3 juni). Evin Rubar är helt klart en stor journalistisk talang och jag önskar henne all lycka till. Och hon fick åtminstone mej att börja grubbla över den nästan outhärdligt svåra frågan om man ändå inte skall överväga att stoppa skattefinansieringen av religiösa skolor. Men den diskussionen lämnar jag åt sidan just nu.
bryt
Ty vad jag såg var ett aggressivt undersökande reportage med vissa numera alltför populära specialeffekter: dold kamera och lömsk korsklippning. Det är bara den komplikationen jag ägnar mig åt i det följande. Vilket är orättvist.
Men å ena sidan medför specialeffekterna att reportaget framstår som mer heroiskt och en aningslös TV-recensent i morgonpress rusade därför genast fram och nominerade Evin Rubar till Bonniers stora avslöjarpris. Å andra sidan innebar just specialaffekterna en rad flagranta, och för saken onödiga, brott mot pressetiken.
Evin Rubar klädde alltså ut sig i ”slöja”, besökte några rektorer och låtsades vara bekymrad över att en syster eller annan släkting skulle utsättas för sexualundervisning, kristendom, gymnastik och simning med pojkar och dylikt. Rektorerna försökte då dämpa hennes oro, föga överraskande.
Och enligt formuläret för dolda kameran-tekniken så upprepades därefter samtalen som riktiga intervjuer, utan förklädnad. Det visar sig då, återigen föga överraskande, att svaren blir olika under de olika förutsättningarna.
Men för att det hela skall klaffa enligt formulär så måste de öppna intervjufrågorna anpassas till de redan inspelade svaren. Följaktligen får vi se några rektorer svara på den oskyldiga frågan ”följer ni kursplanen?” – vilket de såklart hummande intygar att de gör. Därefter korsklipps de in när de med dold kamera tröstar den oroliga muslimska kvinnan med att någon kristendom och judendom blir det inte i undervisningen. De ljög alltså! Avslöjade!
Det hade ju reportern kunnat fråga om redan i den öppna intervjun. Eller, om den gjordes senare, hade de kunnat konfronteras med sin andra version. Men i båda fallen hade den dramatiska effekten förtagits.
bryt
På samma sätt får de allmänt formulerade frågor, utan följdfrågor, som leder till att de ”avslöjar” att de i vissa fall kanske hellre talar med föräldrarna om de misstänker barnmisshandel än går till svenska myndigheter direkt. Och mellan de satanistiska korsklippningarna konstaterar reportern åt oss att de godkänner barnmisshandel.
Som ”yttersta bevis” sägs reportaget avslöja att tre rektorer skulle gå med på kvinnlig könsstympning av sina elever. Men när de inför den dolda kameran svarar på frågor vi inte hört talar de allmänt, klart plågade, om ett svårt problem. Och deras svar återges så sammanhangslöst, och i så korta sekvenser, att man måste se om flera gånger för att inse att de faktiskt inte gör det som utlovats och konstaterats i reportaget. De sanktionerar aldrig könsstympning och presterar alls inget utlovat yttersta bevis.
Mot denna kombination av hårt dragen korsklippning med bara de absolut passande snuttarna, i kombination med övertygande skådespelarinsatser, kan ingen människa värja sig. Och hade detta reportage handlat om judiska skolor hade Granskningsnämnden gjort slarvsylta av avslöjandet och inget journalistpris aktualiserats.
bryt
Ty det är ju den följande plågsamma aspekten. Dessa arabiska rektorer är hänvisade till cyberrymden om de vill klaga, och där hör ingen dem skrika. Lika lite som de pedofilanklagade inom Jehovas vittnen. Ofrånkomligen lämpar sig sådana här specialeffekter bäst för opinionsmässigt försvarslösa offer.
Undantag, beträffande just specialeffekterna, fanns också i reportaget. En rektor förklarar sin syn på barnaga så utförligt att han faktiskt gör bort sig på riktigt. Men vi får ju aldrig veta vad han skulle ha sagt i riktig intervju, eftersom inga kontroversiella frågor ställdes i de riktiga intervjuerna. För att rädda dramatiken i de med svett och möda åstadkomna teaterintervjuerna.
De pressetiska problemen är uppenbara. Men därtill kommer att detta reportage hade blivit mycket bättre – det är faktiskt min övertygelse efter att ha sett det flera gånger – utan trix av detta tvivelaktiga slag. Och uppnått samma politiska effekter. Men inte fått något pris..? I så fall har avslöjarromantiken blivit ett tungt problem inom journalistiken.
