Medelklassperspektivet suger

De fattiga. De sjukskrivna. De maktlösa. De arbetslösa. De lågavlönade. De invandrade. De är, och kommer fortsätta att vara, dessa de. De där andra som ofta är osynliga. Och när de får komma till tals alltför sällan får formulera sig själva.
För medierna är formulerade utifrån medelklassens horisont. Medelklassen är norm.

I medierna blir därför alla andra avvikare.

De långtidssjukskrivna vill man gärna berätta om nu. På vägen har vi fått lära oss en sak om dem. De fuskar. Exakt på vilket sätt och i vilken omfattning är dock oklart.

Även om det bland de långtidssjukskrivna rimligen måste finnas ett stort antal utbrända chefer och IT-ingenjörer är det liksom inte de som dyker upp i fuskdiskussionen.

bryt

På något sätt verkar titeln långtidssjukskriven fuskare bara referera till LO-kollektivets medlemmar. Det påstått utbredda fusket har inte nått till medelklassens favoritsjukdom. Är det någon som hört frågan: ”Men det här med utbrändhet är inte det bara simulans för att slippa jobba?”

Nej, katastrofartiklarna om stressen i kontorsmiljö och stackars, stackars chefen som gick in i väggen spelar på en annan planhalva än utslitna knän i vården. Det var den stora ambitionen som knäckte slipsnissen. Lågavlönades ambition verkar däremot vara att slippa jobba men få pengar ändå.

De där andra, de som inte är som vi, om dem berättas det med distans.

Ibland blir de kuriosa. Ibland farliga outsiders med kamphund och konstigt språk. Ibland stackars offer.

I faktaartiklarna blir asylsökande fuskare som kastar pass och papper. Och invandrarna kan inte prata svenska. Om det är sant eller vad det beror på analyseras inte när det är en politiker eller myndigheten som säger det. Den individuella flyktingen är det däremot väldigt synd om.

Annorlunda är de där andra hur som helst.

Delvis är det ju sant. I alla fall om man med ”vanligt liv” menar storstadens medelklassliv – det som berättas utan förvånade miner eller åthävor. När designade möbler och inredningspornografi smetas över mediernas sidor är det inget i tonen som signalerar: ”Oj så konstigt eller hu så märkligt pikant”. Utan att redaktionen blinkat får vi shoppingtips på klädesplagg och prylar för tusentals kronor.

Men vadå? Äter inte alla sushi med pinnar?

bryt

Den goda smaken, det är den lagom utmanande konsten, den lite obscena litteraturen, och den omfamnas med busiga småleenden i TV-soffan. Den dåliga smaken, tjejer som klär sig utmanande, silikonbröst, grovt språk, dokusåpor och bingolotto, visar på låg klasstillhörighet och som av en händelse sammanfaller just det med sånt som gärna beskrivs som PROBLEM i medierna.

Och de fattiga, de sjukskrivna, de maktlösa, de arbetslösa, de lågavlönade, de invandrade är osynliga tills det blåser upp till storm. Då blir det stort rabalder. Aha, gamlingarna på sjukhemmet kan själva berätta om hur jävla skittråkigt det är att ligga i en säng och vänta på att dö. Faaantastiskt.

Tänk att det tog så många år att komma på den idén, kan man också säga.

Journalister är privilegierade. Vi tillhör medelklassen. Yrket och oftast även lönen placerar oss där. Det är som det är och varken något att skämmas över eller gissla sig för.

Men medelklassperspektivet, som kommer på köpet, suger.

Nu är säkert någon mycket uppretad. Låt mig därför fråga: Är det en slump att ett stort antal reportage om flyktingar och invandrare belönats i år och att dessa var skrivna av personer med invandrarbakgrund?

Perspektiv, ni vet.