Medieöken i Jokkmokk

– Folk har ingen aning om vad som händer längre, säger ortsborna.

Många har beskrivit tidningskrisen, men när Ica-Kuriren gör det blir allvaret synligt. I senaste numret har tidningen ett reportage som borde ligga överst i läslistan för såväl demokratiministern Alice Bah Kuhnke som medieutredaren Anette Novak.

Bland kändisintervjuer och våffeltester berättar Ica-Kuriren om ”mediadöden”. Texten illustreras med en bild från ett insnöat Jokkmokk, där NSD, Norrbottens-Kuriren och lokalradion stängt sina kontor.

– Det är synd att tidningarna försvinner, muttrar ortsborna ordkargt.

Minister och medieutredare kan här studera hur invånarna i stället försöker hålla sig informerade.

– Det har varit en del stöldvågor här i Jokkmokk och sånt kommer ut på Facebook direkt, berättar butiksinnehavaren Åsa Tuolja, 48.

Lite uppgivet lägger hon till:

– Men man undrar hur sann den informationen är.

Ungefär likadant säger de övriga som intervjuas.

– Folk håller sig underrättade via byskvaller och Facebook, säger egenföretagaren Jonas Olsson, 47.

Han tillägger:

– Inte tror jag den här utvecklingen är bra, inte. Allt finns inte på Facebook.

Flera beskriver frustrationen sedan de hört skvaller i fikarummet.

– Ibland har jag googlat för att försöka ta reda på mer, men gett upp ganska snart när jag inte hittat något, säger receptionisten Sofia Baer, 27.

Slöjdaren och fotografen Fia Kaddik, 51, tror att tystnaden drabbar demokratin.

– Folk har ingen aning om vad som händer längre. Vad kommunen sysslar med vet man ingenting om, säger hon.

Man anar ljudet av en ökenvissla i en Sergio Leone-film i ett landskap där ljugarbänken framför det nedlagda sågverket uppgraderats till en klottervägg på Facebook.

På Mediedagarna i Göteborg hörde jag inget om mediemörkret i Jokkmokk. I stället hörde jag SRs Cilla Benkö och Mittmedias AnnaKarin Lith gå runt i olika paneler och bråka om public service som orsak till tidningsdöden. När SR lägger ut nyheter lokalt hindrar det dagstidningarna från att själva tjäna pengar på det, var Liths budskap. Titta på USA. Där går det ännu sämre för tidningarna. Och det kan man knappast skylla på pub­lic service, svarade Benkö.

Och i mitten stod kulturminister Alice Bah Kuhnke och noterade argumenten.

Kanske skulle de alla åka till Jokkmokk – när det inte är marknad där – och höra hur människor informerar sig om stöldvågen. Vem på Facebook informerar om den? Hur är det med källkritiken?

Spaghettiwestern-visslingen far som en virvelboll genom vinden.

– Det är så tyst om allting.

Så har någon ortsbo beskrivit det, så träffande att det blev rubrik till en studie från Stockholms universitet om livet i medieskuggans land.

Hundra lokalredaktioner har försvunnit och var fjärde journalist har lämnat dagspressen de senaste tio åren. Och Jokkmokk illustrerar konsekvenserna när samhällets samtal med sig självt avstannar.

Vad händer med folkopinioner och ryktesspridning när journalisterna lämnar walk-over? Vad är politikens ansvar och mediernas eget? Kanske kan vi få igång en vettig diskussion om journalistikens betydelse för demokratin, när det blir riktigt konkret. För det kan gå fort nu.

Tidningsdöden står där i sin svarta kappa och blickar ut över Jokkmokk, en kommun utan journalister, större än Skåne, Blekinge och Halland tillsammans. Snart drar han vidare söderut.

Då kan det bli det tyst om allting i rätt många svenska kommuner.

Lösningen på det kan knappast vara att förbjuda de medier som blir kvar att berätta för medborgarna om stöldvågor, skogsbränder och kommunalval.