Medierna förfalskar verkligheten
Den form av våldtäkt som är vanligast i verkligheten har blivit den ovanligaste i medierna. Och tvärtom. De extremt ovanliga fall där unga svartskallar begår gruppvåldtäkt mot ung vit kvinna har under senare år fått en hundraprocentig medial uppföljning.
Den form av våldtäkt som är vanligast i verkligheten har blivit den ovanligaste i medierna. Och tvärtom. De extremt ovanliga fall där unga svartskallar begår gruppvåldtäkt mot ung vit kvinna har under senare år fått en hundraprocentig medial uppföljning.
Eller egentligen ännu mer än 100 procent eftersom medierna förhandsdömt i några fall, exempelvis fallet Rimbo, där de utpekade senare visade sig vara oskyldiga och inte ens åtalades och kunde avsaluteras med några rubriker som beskrev dem som ”friade för gruppvåldtäkten”.
Den näst mest ovanliga våldtäkten i verkligheten, överfallshändelsen i mörk park eller liknande, är följdriktigt den näst vanligaste i medierna. Som SVT-reportern Katarina Wennstam så drastiskt sammanfattade på senaste debatten på Publicistklubben: medierna ger landets kvinnor indirekt rådet att undvika såväl stringtrosor som svartskallar som mörka parker och hålla sig hemma. Där de definitivt löper en många gånger större risk. Den vanligaste våldtäkten i verkligheten utförs av vit man mot vit kvinna där parterna känner varandra och i regel i hemmet.
bryt
Sammalunda är förhållandet med mord på kvinnor. Hedersmord är det mest ovanliga. Det har också mer än 100 procents täckning, om man räknar med åtminstone ett fall av förhandsdömd och oskyldig familj, där till och med Mona Sahlin hjälpte till att formulera den mediala domen. Bara mordet på Anna Lindh kan mäta sig i publicistiskt omfång med morden på Pela och Fadime.
Journalistkåren har alltså försatt sig i ett ytterst obehagligt och rimligtvis inte eftersträvat läge. Den sakligt sett absurda överbetoningen av svartskallars våldsbrott mot kvinnor gläder förvisso nationaldemokrater och liknande typer, eftersom vi skapat ett falskt intryck av att hedersmord och gruppvåldtäkter inte bara är typiska för svartskallarna utan dessutom inträffar var och varannan dag.
Om verklighetens typiska våldtäkter, vit man/vit kvinna i hemmet, hade överbetonats på samma sätt som de exotiska och ytterst sällsynta våldtäkterna, skulle vi ha intrycket av att leva i ett land på gränsen till moraliskt och juridiskt sammanbrott. Samma resonemang måste gälla det typiska kvinnomordet i Sverige, den berusade vite mannen som slår ihjäl hustrun i fyllan och villan. Det som det står minst om i tidningen.
bryt
Att bara moralisera över den pågående verklighetsförfalskningen leder ingen vart. Men vi måste ändå fråga oss vad som drivit fram den.
Kommersiella skäl, givetvis. Ovanliga mord väcker alltid större säljreflex än vanliga mord, det gäller även mord i fundamentalistisk kristen regi.
Men det finns också politiska skäl. Nationaldemokrater och feminister vill överbetona delvis samma brottslighet, fast av olika skäl. De vill skapa ”debatt” genom att slå sig för bröstet och bedriva kvinnokamp, eller genom att upplysa allmänheten om att Sverige håller på att gå under i utländsk brottslighet.
Det senare är naturligtvis det mest besvärliga, feministerna borde ju gå att hantera inom familjen. Men när nationaldemokrater går ut med flygblad med namn och bild på misstänkta gruppvåldtäktsmän, det vill säga i de fall de är svartskallar, så tvingar de medierna att följa efter. Det är ju journalistiskt omöjligt att inte låtsas om sådana flygblad.
bryt
Så vad göra? Nyinrättad disciplinär självcensur är inte till att tänka på av flera skäl, det mest förargliga skälet att man då skulle överlämna nyhetsförmedlingen i ett svårt ämne till nationaldemokraterna. Att ens fundera över någon sorts ”rättvisekvotering” mellan vita och svarta i våldsbrottsskildring är lika omöjligt.
Men en enkel förbättring skulle vi kunna genomföra utan besvär. Inte bara för att den vore politiskt korrekt eller självrättfärdig som en kampanj i Aftonbladet mot feministiskt impopulär dom. Utan därför att den i högsta grad vore journalistiskt motiverad.
Nämligen att ägna ännu större uppmärksamhet åt dessa utpekande flygblad. Och därmed få ett fullgott skäl att i god journalistisk ordning skildra alla sakliga fel, avsiktliga missförstånd och statistikdribbel som sprids på det sättet. Det vore en offensiv journalistisk taktik, raka motsatsen till självcensur. Nationaldemokraternas kampanj kan alltså hjälpa oss att sprida ljus och kunskap över just det som dessa figurer vill fördunkla. Det har de hittills inte tänkt på. Men märkligare är att inte heller vi själva tänkte på denna enkla möjlighet.
