Mediernas kredd-mani måste få ett slut
För mig började det i en överenskommelse mellan SVT och lokala tidningar. Men det har växt till ett monster. Idag kreddas det näst intill in absurdum mellan olika mediebolag – och den enda som drabbas är läsaren, som inte förstår någonting.
Okej. Nu kommer jag kasta sten i glashus. För jag är själv en del i denna kredd-hysteri. Bara för några veckor sedan mejlade jag kollegor på Göteborgs-Posten om att de borde hänvisa till SVT i en artikel. Två veckor dessförinnan till P4 Stockholm. Och till Aftonbladet. Och så vidare. Jag tycker nämligen att överenskommelser ska hållas. Och överenskommelsen säger att mediebolagen ska vara generösa med hänvisningar till andra medier.
Men samtidigt dör jag lite inombords varje gång. Efter ett antal år i denna Gestapo-liknande värld så vill jag ut. Jag vill känna frihetens vindar blåsa i speaker-båset och vid tangentbordet. Jag vill bryta mig loss från detta beroende och må bättre igen.
Kredd-manin bottnar för min egen del i en överenskommelse mellan SVT och lokala mediebolag om att hela tiden vara mycket generös med kredd. Det finns och har säkert funnits fler liknande överenskommelser mellan olika mediebolag. Men det var inte länge sedan det var annorlunda. Då publicerade vi sällan någon annans uppgifter alls utan att kontrollera dem. Och när uppgifterna var kontrollerade av oss fanns inte längre något skäl att kredda.
Idag är det annorlunda. Hittar jag en nyhet i exempelvis sociala medier så måste jag före publicering försöka identifiera om någon tidning, tv-kanal, blogg eller något radioprogram, redan publicerat nyheten, och därefter avsluta varannan mening i mitt reportage med ”som [insert mediebolag] först kunde rapportera”.
Eller ”något som P4 Väst först kunde rapportera”.
Eller ”uppgifter som Sportbladet först kunde rapportera om, och som nu bekräftats av förbundet i en intervju, något som Expressen först kunde berätta.”
Snälla låt oss gemensamt komma överens om att aldrig, aldrig, mer använda dessa uttryck. Det är vår skyldighet gentemot publiken att redovisa våra källor. Men vi ska inte ägna oss åt någon form av artighetsbatalj om vem som råkar ha läst ett pressmeddelande någon minut innan någon annan. Det är slöseri med vår tid, och med publikens tålamod.
Så, förlåt Göteborgs-Posten, P4 Stockholm och Aftonbladet och ni andra. Mina chefer lär fortsätta tvinga mig att höra av mig till er när ni missat att kredda. Men bär med er att jag inombords enkom är en slav under dessa förhållanden.
Jag vill ta mig ut ur denna kredd-mani, något som tidningen Journalisten nu var först med att rapportera om.
