Mediernas självcensur
Har svårt att förstå dem som hävdar en absolut konsekvensneutralitet. Om sant och relevant, publish and be damned! Hänsyn till hur en nyhet kan drabba eller trigga människor, direkt eller indirekt, kan icke tas. I valet mellan sanning eller konsekvens finns inga mellanlägen.
Har svårt att förstå dem som hävdar en absolut konsekvensneutralitet. Om sant och relevant, publish and be damned! Hänsyn till hur en nyhet kan drabba eller trigga människor, direkt eller indirekt, kan icke tas. I valet mellan sanning eller konsekvens finns inga mellanlägen.
bryt
Å andra sidan går ju journalister redan alltför ofta i makters och myndigheters ledband. Dröjde det ej blott ett par veckor efter att Socialstyrelsen varnat för murklor och rått kött innan Dagens Nyheter slopade alla recept med de ingredienserna? Vågar pressen ens publicera en bild på en rökande människa rentav utan cykelhjälm?
Allvarligare: hur har egentligen ekonomijournalister och politiska diton under åren hanterat sann och relevant information som riskerat att skada företag eller statsmakt, och hur nära polisen arbetar kriminalreportrarna?
Konkretare: varför vet bara vi svenskar som antingen har läkarkompisar eller råkat se finländsk hälsokostreklam att b-vitamin anses skydda levern på oss som dricker alkohol? Nej, det rapporterar inte svenska tidningar.
Det skulle skicka fel signaler, av idioter kunna tolkas som om det var fritt fram för alkoholism. Trots att det är omoraliskt att undanhålla sådana uppgifter om de verkligen stämmer.
bryt
Frågan handlar uppenbarligen också om vem eventuella konsekvenser drabbar, hög eller låg. Vilka journalisterna vill hålla sig väl med. Därtill har alla länder sina silade mygg och svalda kameler. (Borde inte tjata om tobaksrestriktioner kontra privatbilism nu igen. Men kan ändå inte låta bli att ropa bu för lagstadgat rökförbud på krogen och heja åt marknadens självreglerande mekanismer!)
bryt
Dessa grubblerier for i mig efter läsningen av Viggo Cavlings intervju med porrkungen Berth Milton i Dagens Nyheter den 19 maj. Först tänkte jag ”å, det kan vara intressant”. Det finns flera skäl för vilken som helst feminist att ha koll på porrbranschen.
När jag och ett par väninnor läst intervjun utbrast vi i ett kollektivt hu. Varför skulle den gubben som gör och säger så mycket fult och dumt komma undan så lätt? Om det så gällde sjusiffriga skatteskulder eller hans syn på de öststatstjejer han använder i filmerna – inga följdfrågor, ingen egen research. Vadan detta, i landets mest prestigefyllda dagstidning? Vad får det för konsekvenser att porträttera denne man så här i hastigheten med enda nyhetsvinkeln att en (inte refererad) bok om honom nyss givits ut? Hur ska döttrarna som tror att han bedriver klädfirma reagera, åttaåringens klasskompisar? Miltons porrmodeller, andra unga tjejer, unga män? Vi förstod överhuvudtaget inte vad som var poängen med att publicera.
Jag påstår inte att det är lätt, men det är konstigt. Och naturligtvis kinkigt att intervjua mindre förebildliga kändisar.
Särskilt människor av lagen dömda, så kallade brottslingar. Eller fängelsekunder eller oskyldigt dömda eller hur det nu kan ligga till.
bryt
Jag minns hur arg jag blev när ”obducenten” porträtterades i någon sorts ”vanlig-kille-med-otur”-stil i Aftonbladet för kanske tio år sedan. Å andra sidan reagerade jag föga när Svartenbrandt och Juha ett tag fanns överallt i intervjuer, vilka bland annat verkar ha fungerat som kontaktannonser.
När jag själv för första gången i mitt journalistliv tyckte mig ha nosat på något åtminstone aningen scoopartat – första intervjun med ”OS-bombaren” Mats Hinze i fångenskap – möttes den med tystnad i resten av tidningen. Inte en puff. Hinze var lika impopulär bland murvlar som bland snutar. Chefer och nyhetsreportrar lär ha tyckt att en sådan elak, uppkäftig jävel inte skulle ha fått bre ut sig i blaskan.
Känslor eller konsekvenser? Klart är att både känslor, sanningar och förtiganden får konsekvenser.
