Medieträning borde vara självklart – för oss
Branschpressen borde ägna sig åt mer granskning av medierådgivare, medietränare och managementlitteratur. Mycket mer. För i takt med att folk blir bättre och bättre på att svara på frågor, ligger vi journalister oftast kvar på samma medelmåttiga nivå.
Branschpressen borde ägna sig åt mer granskning av medierådgivare, medietränare och managementlitteratur. Mycket mer. För i takt med att folk blir bättre och bättre på att svara på frågor, ligger vi journalister oftast kvar på samma medelmåttiga nivå.
Jag vet, för under det dryga år som har gått sedan jag skrev en liten bok om föräldraskap har jag blivit intervjuad någonstans mellan 70 och 80 gånger. Det har varit allt från morgonsoffor till obskyra föräldrafanzine på nätet. Och jag är fascinerad, till och med lite chockad, över vilka skillnader det är mellan landets journalister. Inte minst mätt i ambition – och då menar jag inte bara redaktionell, resursanknuten ambition utan också yrkespersonlig. Vilket enormt avstånd mellan den välförberedde och lyhörde Anders Holmberg i Studio Ett och den illa pålästa och fullständigt virrpannade … ah, nu är jag så där snäll igen. Ni förstår principen, utan namn.
Och denna lättnad många kolleger visar när de ska intervjua en kollega!
”Okej, så vad du behöver är en synk där jag säger en sak om det, och så en sak om det, och så en klippbild mellan?” sa jag till en TV-reporter.
Hon började nästan gråta av lycka och jag klandrar henne inte. Saken var ju klar, jobbet hemma.
Plötsligt förstår jag mer av mekanismerna som har gjort den svenska journalistkåren till globala elitspelare i grenen ”kollegial expertintervju”. Vi är ofta lätta att intervjua, helt enkelt. Därmed inte sagt att det inte finns undantag. Tro mig, det var ingen lätt match att intervjua radiojournalisten Maria Sveland när hennes roman Bitterfittan kom i vintras.
Men kan det också vara så att vi journalister på sätt och vis, och paradoxalt nog, är bland de minst medietränade?
Jo, naturligtvis. Vi brukar ju som skrå göra allt vi kan för att låta bli att förändra oss det minsta lilla.
Jag återkommer till det, som den tjatiga farbror jag föddes som: vi lär oss ogärna nya saker. Vi har bildningskomplex. Vi är genuint misstänksamma mot akademier. Vi avskyr att ändra oss: arbetsmetoder, tekniska redskap, kunskaper om ekonomi och förvaltning och populärkultur – det är ju sådant vi redan har lärt oss, en gång för länge sedan och är det inte bättre då att omvärlden håller sig i skinnet? Bara ser till att passa ihop med våra verktyg?
(Allt det där var en ren copy/paste från en tidigare krönika. Men det var åtminstone min egen krönika jag snodde ur.)
Plötsligt Så till listan på allt vi borde lära oss lägger vi nu hantering av medietränade. Börja, bara som ett exempel, med att beställa Encountering the media av Barry McLoughlin, om ni kan få tag på ett ex. Det är en lysande minihandbok för den som vill svara på frågor utan att svara på något alls, och som jag har gett till alla vänner jag har på VD-positioner (summa en person).
Makthavare läser sådant lika ofta som de läser tidningen. Genom att göra dem sällskap i läsningen blir vi åtminstone aningen bättre rustade för nästa svåra intervju.
Ta det som lite gratis medierådgivning.
P.S. En helt annan grej: den kvinnliga reportern på Expressen ansågs ha haft en personlig relation med den socialdemokrati hon granskade, och blev mer eller mindre flådd levande för det – trots att bevis saknades. Den manlige reportern på TV4 finns på besvärande bild med självaste statssekreteraren – och fick först åka till moderatstämman som om inget hade hänt. Den som säger att dessa reportrars kön inte var en faktor när händelserna initialt bedömdes har huvudet i sanden.
