Mer lönsamt att vara kränkt än klok
Johan Norberg är en av våra mest framstående liberaler. Han är både beundrad och fruktad för sin debattskicklighet, och hans penna vass som en värja. Oavsett om man står till höger eller vänster på den politiska spelplanen är Norberg någon man måste förhålla sig till.
I sin sista krönika i Svenska Dagbladet den 31 juli skriver Norberg att han i fortsättningen ämnar fokusera på sitt entreprenöriella arbete. Norberg skriver: ”… jag har börjat inse att mitt sinnestillstånd när jag kommer tillbaka till hotellet på kvällen beror på vem jag har träffat. När jag har mött entreprenörer och forskare är jag upprymd och entusiastisk. När jag har talat med politiker och opinionsbildare känner jag mig nedslagen och uppgiven.”
Norberg går så långt att han skriver att somliga av våra opinionsbildare övergått till att bli ”opinionsföljare”. Han tecknar en bild av Sverige där tongivande politiker och tyckare följer opportunistiska vindar, inte sina ideal.
Har Norberg rätt? Har delar av den agendasättande klassen blivit fega opportunister?
Konkurrens om uppmärksamheten är stenhård, förhållanden för dem som lever på att skriva allt hårdare. Det är några troliga förklaringar, tror jag, till att tidningssidor många gånger befinner sig på ett moraliskt sluttande plan.
Vi är ganska många som undrar vad som händer. Men ekvationen är ganska enkel: Känsloladdade utspel delas = säljer. Ger bränsle till nya, ännu mer känslostyrda texter. Att förmedla gedigen kunskap har allt färre råd med.
I tidningarna, inte minst på opinionssidorna, är skribentens känsloliv det mest intressanta numera. Det är inte så konstigt att det blivit så. Starka emotioner delas mer än eftertänksamma kommentarer. Således är det mer lönsamt att vara jättearg eller kränkt än klok.
Men klickexplosionerna är pyrrhussegrar.
För Norberg är inte ensam. Jag ser allt oftare exempel på journalister som inte vill verka i den mediala offentligheten längre. Inte så att de är bittra. Det är bara så mycket smartare och mer inspirerat att verka någon annanstans.
Kvar blir ”opinionsföljarna” i ett farligt chicken race om vem som kan skriva sig närmast avgrunden. Visst finns det undantag – skriftställarna som står ut med att idiotförklaras av trollen. Och av ”opinionsföljarna” inom etablissemanget.
Men inget tyder på att trollen blir mätta.
Ju mer man matar dem desto större blir de. Så vad göra?
Första åtgärden bör vara att lämna idén om att journalistiken alltid ska väcka känslor, generera klick. Det är inte bra för demokratin med en utveckling där endast public service tar det publicistiska uppdraget på allvar.
Där är vi inte ännu. Det skapas fortfarande gedigen journalistik på de stora redaktionerna, men inte tillräckligt. De vita fläckarna i bevakningen av centrala samhällsfenomen blir allt större. Klickhets, redaktionella neddragningar, högljudda populister och allt mer aggressiva annonsörer, riskerar knäcka den publicistiska ryggraden.
Det har talats en hel del om en public service-utredning beställd av mediebolag. Har jag förstått det rätt anser mediebolagen att public service hindrar den fria konkurrensen.
Den debatten lägger jag mig inte i. Men jag tror att de publicistiska medieföretagen behöver stöd. Kanske någon form av öronmärkt presstöd. Men en nödvändig början är att somliga redaktörer och skribenter tar sig i kragen.
För vi klarar oss inte utan självständiga publicister.
