Mer underhållningsvåld än journalistik av kulturcheferna
Nästan all journalistik är förutsägbar. Det är inte så illa! Reportrarna ska ju ligga i hälarna på verkligheten, inte dra den efter sig. Alltså – är det krig, val eller snöstorm så handlar rubrikerna om krig, val eller snöstorm.
Det är i sin ordning. En viktig del av journalistiken handlar om att berätta för allmänheten att världen är sig lik.
Förr kallades det föraktfullt för returinformation när tidningarna berättade om årsmöten, basarer eller föreläsare med ljusbilder. De närmast sörjande blev bekräftade och förnyade prenumerationen, och alla som inte hade varit på årsmötet fick också en känsla av att jorden stod kvar. Mycket av dagens journalistik, till exempel bevakningen av ett riksdagsval, är nära släkt med returinformation.
En viktig skillnad är att mycket av returinformationen förr utfördes av en ensam lokalredaktör med kamera, medan valbevakningen kräver arméer av reportrar, kommentatorer och experter i studion. Det är lite likt melodifestivalen. Ett kärt och förutsägbart folknöje med hög igenkänningsfaktor. Alla enskilda delar är sig lika från förra gången, men exakt vem som vinner är höljt i dunkel till sista tonen klingat ut. Och man kan alltid ha en eftervalsdebatt om rätt låt vann.
Det enda sättet att variera förutsägbarheten ligger i val av vinkel och stil. Det är den enskilde journalistens utmaning.
De nya ministrarna granskas. Nuförtiden är interngranskningen hård och proffsig, det blir bara smulor över för oss journalister. Av olika anledningar får den fattigaste ministern alltid mest uppmärksamhet. Kulturministern står särskilt i journalisternas, artisternas och de tjattrande klassernas blickfång.
Kulturministern är den kommenterande journalistikens tydligaste halmgubbe. Av någon anledning låtsas intelligenta kulturredaktörer som om det är kulturministern själv som ska skapa kulturkanon, styra konstens innehåll och omskapa medielandskapet. Så är det inte. Hon har ett helt departement och ett kulturråd fullt av experter på konst och kulturpolitik. Hon ska inte vinna en luciatävling i kultur, hon ska vara en skicklig politiker och ha finansministerns öra! Detta är – ur kulturens synpunkt – hennes viktigaste uppgift.
Detta vet kulturcheferna, men efter varje val struntar de i det. På snabbast tid gäller det att tutta på halmgubben, skriva förklenande saker om ministerns person. I mina ögon är det mer underhållningsvåld än journalistik. Ge människan ett par dagar, och låt henne göra bort sig själv! Det brukar gå raskt, med eller utan Stina Oscarsons hjälp.
I bevakningen av tillträdande kulturministern Parisa Liljestrand var det bara radions kulturredaktion som överraskade. Någon egen intervju hade de tack och lov inte fått, men tjurade inte för det, utan skickade Nina Asarnoj till Vallentuna. Asarnoj traskade omkring i kommunhuset, där politikerna bor granne med biblioteket, med sin lilla mikrofon, som en ensam lokalreporter.
Hon ställde stillsamma frågor som fick intressanta svar, på vägen tog hon temperaturen på vardagens Vallentuna. Vi fick veta något om skillnader mellan kommun- och rikspolitik. Liljestrands motståndare i politiken, den gamle OS-fäktaren Jerri Bergström (S), hyllade Parisa i alla tonarter, och sa att han misstänkt att hon skulle bli minister. Fast han hade trott att hon skulle få någon av de ”hårda” frågorna, bostäder eller så.
Nina Asarnoj visade att returinformationen i lyckliga fall bor granne med grävet. Men då krävs det förstås att reportern lämnar redaktionen och masar sig ut i verkligheten.
