Mest utsatta journalisterna får minst stöd av polisen

I september går Sverige till val igen. I valtider tänker jag lite extra på journalister och på journalistikens villkor.

Jag har en personlig närhet till val och journalistik. Under mina år som chefredaktör för den antirasistiska tidningen Svartvitt fick jag många otrevliga brev och aggressiva telefonsamtal under just valåren. Värst var det under valen på 90-talet. Det kändes som att vissa som satt och drack öl i sin sommarstuga trodde att jag stod i vägen för det valresultat de längtat efter.

Så fort jag slutat som chefredaktör minskade antalet obehagliga brev som kom med posten avsevärt.

Annons

Interneteran har också sina utmaningar. Journalister är ju ofta exponerade med sina riktiga namn, efternamn och e-postadresser. Flera kolleger känner obehag när otrevliga och aggressiva brev landar rakt in i mejlkorgen efter publiceringarna. Vissa läsare ger sig direkt på reportern, som står maktlös. Publiceringar, val av intervjupersoner och nyhetsvinklar kan inte tillfredsställa hela Sveriges befolkning. Det finns läsarsidor som de kan skriva till. Breven kan egentligen vara riktade mot hela tidningen men det är journalisten som tar emot breven som befinner sig i gråzonen mellan hat och synpunkter. Det är svårt att veta om man blivit hotad eller inte. Men bara att läsa dessa brev är destruktivt och energikrävande. Vissa journalister vidarebefordrar mejlen till sina chefer eller till företagets säkerhetsansvarige medan andra låter bli.

För frilansjournalister som hotas är situationen mycket värre. För det första har inte frilansjournalisten ett företag med stora ekonomiska muskler bakom sig. För det andra har inte frilansar tillgång till gratis rådgivning av säkerhetsexperter på samma sätt som en anställd har. Det tredje, och kanske det värsta, är att polisen inte tar hot mot en frilansjournalist på lika stort allvar som hot mot en anställd på ett medieföretag. Med andra ord, polisen ger minst stöd till de som är mest utsatta. Missförstå mig inte, jag önskar inget hellre än att alla journalister på jorden ska kunna utöva sitt yrke utan att behöva utsättas för hot och hat.

Men vi måste inse hur verkligheten ser ut nu när också många svenska frilansjournalister åker iväg till högriskområden som Ukraina. Dessa modiga frilansar gör i många fall fantastiska insatser för journalistiken, men de tar stora personliga risker och saknar i många fall en ordentlig säkerhetsutbildning.

Journalistförbundet upplever att frilansjournalister har svårare att få hjälp av polisen än anställda redaktionsmedlemmar. Ett exempel kan illustrera den förfärliga situationen för hotade frilansjournalister. En anställd redaktionsmedlem och en frilansjournalist hotades tillsammans efter ett journalistiskt arbete. Tyvärr fick inte frilansjournalisten samma hjälp som den fast anställda redaktionsmedlemmen.

Men de som får minst hjälp i krissituationer är frilansar som utövar journalistik på utländska språk och når stora skaror läsare och tittare i utlandet. Dessa, som har flytt despotiska regimer, berättar ofta för mig att polisen inte ger dem råd eller hjälp vid hot.

Om polisen hade tagit de polisanmälda hoten mot den svensk-turkiska journalisten Ahmet Dönmez på allvar hade han kanske inte blivit svårt misshandlad av okända gärningsmän i Tullinge den 18 mars.