Gå direkt till textinnehållet
Bild på författaren
Ola Sigvardsson
journalist (fd Medieombudsman)

Metoo var inte enstaka rötägg

Hon kommer in som en rockstjärna. När Gudrun Schyman kliver upp på scenen stiger applåderna mot Universitetsaulans tak i Lund.

Studentafton är utsåld till sista plats och 450 studenter jublar! Advokat Ulrika Rogland och jag får sola oss en stund i hennes glans, medan vi letar upp våra stolar i panelen. Nu ska det diskuteras metoo.
Ulrika talar om offren för sexuella brott, Gudrun om politikens ansvar och jag om de pressetiska övertrampen. Lite överrumplad blir jag dock när moderatorn, Kristin Nord från Sydsvenskan frågade hur jag, rent privat, reagerat på metoo. Jag svarade att jag reagerat som många andra män, genom att reflektera över hur jag uppfört mig mot kvinnor genom livet.
Då knackade Gudrun Schyman mig på axeln och frågade:
–  Och vad kom du fram till?
Ja, vad svarar man på en sån fråga? Jag sa, lite tvekande:
– Jag kom fram till att jag nog varit en ganska hygglig man.
Hon grävde inte vidare.
 

En sak var vi rörande överens om: man måste separera rörelsen metoo från de pressetiska övervägandena i Pressens Opinionsnämnd. Hittills har 15 ärenden med koppling till metoo prövats i nämnden och 14 har lett till fällningar. Det är inte en attack på rörelsen, utan bedömningar om det varit försvarligt, med det underlag som fanns, att exponera till exempel tv-snickaren, Aftonbladets krönikör och radioprofilen. Och i de flesta fall var det inte det, enligt både PO och PON.
Vi fick också reflektera över omeletteorin, det vill säga att man måste knäcka några ägg för att verkligen få fart på metoo. Själv vänder jag mig mot tanken, både av hänsyn till dem som drabbats och till rörelsen.
En av de verkligt unika delarna av metoo var att det stod klart för alla att sexuella trakasserier och sexuellt våld inte handlar om några enskilda rötägg, utan att det är något som finns överallt i samhället. Ett strukturproblem, som måste lösas med strukturella åtgärder från politiker, på arbetsplatser och i föreningslivet.
Genom några mediers fokus på tv-snickaren och de andra, försköts allmänhetens intresse från de strukturella frågorna och samtalet kom åter att handla om några enskilda individer. Var de skyldiga? Var det rätt att hänga ut dem? Skulle de få sparken? Skulle det bli rättegång?
Jag förstår att vissa medier gjorde så. Det är svårt att göra kittlande journalistik av strukturfrågor, medan en cocktail av kändisar och sex känns oemotståndlig.
Men publiceringarna gjorde metoo en otjänst.

Fler avsnitt