Miljöfrågor ska tas upp i rätt tidningar
En storstadsvariant av att gå i skogen, det är att vada fram bland annonsbladen som täcker golvet i pendeltågsvagnen. ”Undrar hur många träd som har gått åt för att göra de där?”, säger mannen på sätet mitt emot och pekar på drivan med tidningar. Många av texterna behandlar miljöfrågor och överutnyttjandet av naturresurser.
En storstadsvariant av att gå i skogen, det är att vada fram bland annonsbladen som täcker golvet i pendeltågsvagnen. ”Undrar hur många träd som har gått åt för att göra de där?”, säger mannen på sätet mitt emot och pekar på drivan med tidningar. Många av texterna behandlar miljöfrågor och överutnyttjandet av naturresurser. Jo, man kan begrunda nyhetsklimatförändringen. Tillsammans med kostnaden för de växande högarna med gratistidningar.
Sådant som de senaste veckorna har blivit rubriker i tidningar och nyhetssändningar på TV, det kunde man läsa om i tidningen Miljöaktuellt redan i våras eller slutet av sommaren. Massdöden av ålar vid kraftverken, hur kommuner och försäkringsbolag förbereder sig för extremt väder. För att ta några exempel.
Även om Miljöaktuellt på många sätt kan bli en bättre tidning – den borde vara tjockare, snyggare och mer frispråkig – så föredrar jag att läsa om miljön när den finns i ett sammanhang, i stället för att den ska konkurrera med skvaller ur ”Bonde söker fru” eller bilder från det senaste värdetransportrånet. Det blir väldigt konstigt när klimatfrågan ska passa in i dags- och kvällstidningarnas nyhetsvärdering. Den är alldeles för stor för det.
Under ett par år – men inte nu längre – fanns jag med i redaktionsrådet för Miljöaktuellt, som ges ut av Naturvårdsverket. Jag skriver inte om miljöfrågor men jag läser gärna om dem. Min ambition var att försvara miljöjournalistiken. Naturvårdsverket hade beslutat att inte längre skjuta till pengar, det handlade om en miljon kronor per år, för att täcka tidningens underskott. Miljöaktuellt skulle stå på egna ben. Ekonomiskt, i alla fall. Innehållsmässigt kan en tidning som ges ut av Naturvårdsverket knappast vara så egen att den driver en självständig linje i miljöfrågor.
Ett statligt verk är liksom av ett annat virke än en tidning. Det fick man vänja sig vid. En pigg idé som kunde dra in pengar till tidningen, stupade på att man först måste be om lov att genomföra den, och sedan göra en upphandling enligt de regler som gäller för statliga verk och sedan kanske – ja, vid det laget hade den pigga idén gett upp och lagt sig att sova i ett hörn.
Och trots att jag fick det förklarat för mig, förstod jag aldrig logiken bakom att Naturvårdsverket kunde lägga många miljoner på en annonskampanj samtidigt som det var alldeles omöjligt att bidra med en miljon kronor om året till journalistik. Bild + text på annonstavla = okej. Men text + bild på tidningssida = no-no. Märklig ekvation.
Att försöka skilja ut tidningen från verket blev som att diskutera skilsmässa mellan två ohyggligt ojämlika parter som skulle bo under samma tak, ha separat ekonomi men ändå vissa gemensamma kostnader.
Eftersom det var uppenbart att Naturvårdsverket inte trivdes med sin roll som tidningsägare, väckte några av oss förslaget att verket kunde försöka hitta en ny ägare till Miljöaktuellt. Tanken föll inte alls i god jord hos verkets ledning. Nej, hellre skulle man lägga ner Miljöaktuellt, om nu tidningen fortsatte att gå back, än att försöka hitta en annan ägare.
För miljöjournalistiken vore det en trist utveckling. Jag hoppas att Naturvårdsverket inte tänker
bidra till ett sådant resursslöseri.
frilansjournalist
