Min bild av Afrika

Bilder från Afrika faller ofta in i tacksamma schabloner. Antingen de vansinniga eländesbilderna av brutala krig, lemlästningar med machetes och epidemier. Eller de skrattande gulliga barnen som påminner oss om Afrikas värme och den Mänsklighet Vi Alla Delar. Stundom gestaltas det Stora Äventyret, med vilda djur på savannens vidder. Och ibland är det de närögda socialrealistiska bilderna (i svart-vitt) av dekorativa människors byliv.

Det är inget fel med dessa bilder- de är ju en del av verkligheten. Själv gillar jag t.ex. Nick Brandts makalösa, sepiafärgade foton av vilda djur i drömlika landskap i Östafrika (som bl.a. syns i tidningen Fotos nya nummer). Men dessa tydliga genrer förstärker också ganska torftiga mentala schabloner om verkligheten. Medierna behöver fler.

Annons

Bilden på denna sida, från en väg utanför småstaden Oyugis, i västra Kenya, har en anonym, och långt mindre dramatisk karaktär. Som pressfoto är den förmodligen mindre lämplig. Men den visar en annan berättelse av Afrikas vardag, en bild som kanske är mer sann än de gängse pressbildsgenrerna.

En bilds berättelse ligger bara delvis i motivvalet. Oyugisbildens 40-talsram och färger, justerade så att bilden ger ett ålderdomligt, kolorerat, bleknat intryck, frammanar känslan av en svunnen kolonial tid. Relevant? Jo, för på många sätt menar jag att de gamla exotiserande reportagen fram till 60-talet – från Söderhavet, Sydamerika och Asien – var mer sanna än dagens mediers hårt drivna schabloner. Vi är ofta lika stora främlingar i dessa miljöer idag, men låter sökaren oavlåtligt vandra och autofokuset surra tills vi hittat den bilder som kommer närmre – visuellt. Men mentalt?

Mediernas närvaro är oftast fejkad. Vi vet ofta inte namnet på de vi fotograferar, bryr oss föga om deras liv, men vet att gestalta så kallad närvaro på ett effektivt sätt. På Afrikas landsbygd är fattigdomen oftast norm -och enorm. Men fattigdomens vardag liknar egentligen inte de gängse mediebilderna av outhärdligt, karikerat lidande, utan handlar snarare om en tärande brist på bekvämlighet. Och så den ständiga samvaron och gemenskapen, en trygghet ofta också ett fängelse. Heta byvägar där tiden går långsamt och i cirklar, där vardagen består av långa vandringar för de enklaste av vardagsuppgifter, där den röda vägdammen ständigt beslöjar huden. Tja, jag säger inte att mitt foto lyckas förmedla allt detta, men det är i alla fall ett försök att ge en sådan, annan bild.

Att "ge" bilder i stället för att "ta" bilder handlar om att medvetet välja budskap.  Den som bara "tar" bilder ger också budskap, men då oftast antingen från antingen en uppsättning schabloner som läsarna snabbt känner igen, som dramatiserar ett skeende eller bara utgör suggestiv dekoration. Det bör finnas plats för ett bredare berättande, för andra berättelser. Antingen ger vi dem medvetet, eller så tar schablonerna över.

Det senare valet tror jag riskerar journalistikens angelägenhet och kommersiella potential.

Paul F.