Min lilla båt blir ett kontor där Kabul är medelpunkt

Hassan, en afghansk vän inom medierna ringer mig på WhatsApp och berättar att talibanerna bara är några mil utanför staden han måste fly för att rädda familjen.

– Det känns hemskt att lämna Kabul men jag måste tänka på mina barn, förklarar han. Normalt brukar han snubbla på orden så att det kan vara svårt att förstå honom. Men denna gång är han så tydlig och fokuserad att jag hör varje stavelse tydligt och förstår hans engelska utan problem.

Men innan han åker ska han bränna alla dokument och andra typer av bevis på att han haft samröre med väst. Allt är surrealistiskt på något sätt. Hassan pratar om att fly och jag sitter bekvämt i min segelbåt och förbereder mig för att åka ut och segla.

Annons

Slutet är nära. Oron för mina journalistvänner i Afghanistan stegras. De måste räddas. För två år sedan tog jag och två andra vänner och kolleger initiativ till att göra en film om en tv-station i Kabul. Det hann bli två resor innan pandemin slog till. Mitt team som arbetar med filmprojektet: Måns dokumentärfilmare från Sundsvall, Ihsan, afghansk journalist bosatt i Nordamerika och vår producent, Robbie i Skottland, hjälps åt. Vi kontaktar FN, ambassader, myndigheter, CPJ, Reportrar utan gränser, International Federationen for Journalists och ett par ministrar i England. Det är samtal, mejl till och från Sverige, Skottland, USA, Tyskland, Albanien och Kabul – kors och tvärs. Min lilla båt blir ett kontor där Kabul är medelpunkt. De kvinnliga journalister som är karaktärer i vår film skickar videor och skriver meddelanden till oss på WhatsApp. De är rädda. Vad ska de göra? Vi kommer överens om att alla ska samlas på ett och samma ställe medan vi försöker hitta ett sätt att ta ut dem.

Det verkar lugna ner dem. De skickar en bild av hela gruppen där de sitter tillsammans och ler in i kameran. De skickar en video där de sjunger. Jag står i ständig kontakt med Matthew på CPJ i Berlin. Han försäkrar oss att kvinnorna har högsta prioritet men vi måste vänta på att han hittar plats på flyget åt dem. Vi börjar se en ljusning.

Men nästa morgon får vi ett meddelande: ”Vi måste flytta på oss. Grannarna undrar vilka tjejerna är och vad de gör här?” Vår värd är rädd, står det. Gruppen delas upp i två grupper. Vi vill att det inte ska bli en logistisk mardröm om de ska till flygplatsen. Vi ber dem vara beredda. Direktiven de fått från CPJ är att de bara får ta med sig en liten ryggsäck. Det är allt! Vi säger åt dem att hela tiden ha fulladdade mobiler och ha vatten och mat tillgängligt när marschordern kommer. Samtidigt kommer det in oroväckande rapporter att talibanerna stoppar dem som försöker ta sig in på flygplatsen. Det är kaos. Varje timme får vi desperata meddelanden om att de är rädda. Varför händer ingenting? När ska de åka till flygplatsen? En tjej skriver: ”Talibanerna knackar på hos grannarna. Vi är rädda.”

Den 23 augusti fick de order att bege sig till ett hotell för sedan transporteras till flygplatsen.  Sammanlagt sju journalister sätts på flygplan och flygs till ett land i Mellanöstern för att sedan skickas vidare till Europa.

Men vi kan inte pusta ut. För det är fortfarande några ur den ursprungliga gruppen, av säkerhetsskäl vill jag inte säga hur många, som sitter fast i Kabul. De lovades asyl i England i torsdags av berörda brittiska myndigheter. Men den skriftliga bekräftelsen som behövdes för att kunna ta sig in på flygplatsen har ännu inte kommit. Kommer den idag är det troligtvis för sent. Planen har slutat ta med sig dödshotade journalister. Det tragiska är att just afghanska medier och press var de stora framstegen som väst åstadkom i Afghanistan. Nu överger vi de journalister som riskerat sina liv för att föra fram tankar om frihet och demokrati i medierna.

FOTNOT: Namn och detaljer har ändrats av säkerhetsskäl.