Mini-kurs i medieträning
Det går en skälvning genom assistansbranschen. En eftermiddag strax före jul fylldes Palmesalen i ABF-huset till brädden. Det var organisationen Assistansanordnarna som bjöd in både företag i branschen och enskilda till debatt.
Orsaken till både skälvning och debatt är fusket. Eller rättare sagt, avslöjandena om personer som fått omfattande stöd till personliga assistenter, men sedan inte visat sig vara så sjuka. Åtminstone inte så sjuka att de behövt stöd enligt Lagen om Stöd och Service till vissa funktionshindrade, LSS.
Mannen som låtsades vara rullstolsburen, men filmades när han dansade med Lisebergskaninen är kanske det mest kända exemplet.
Nu anser sig assistansbranschen vara utsatt för en medieattack, särskilt från opinionsbildare. Till debatten i ABF-huset gav arrangören ut en rapport med namnet ” LSS har blivit en medial spottkopp”. I den citeras till exempel Expressens ledarskribent Anna Dahlberg när hon skriver ”LSS-reformen har löpt amok”.
En annan krönikör som lyfts fram i rapporten är Erik Hörstadius i Affärsvärlden, som liknat LSS-reformen vid en öppen syltburk, som står lättillgängligt i skafferiet. Bara att sticka ned fingrarna för den som så önskar. Även han citeras: ”… en funktionshindrad kan försörja en hel familj. Är det farbror Bosse som sitter där i rullstolen? Ja. Men också en gås som värper guldägg.”
Får man skriva så? frågade moderatorn Ylva Bjelle.
Ja, det får man. Tryckfrihetsförordningen lägger inga hinder i vägen. Funktionshindrade är inte heller en grupp som skyddas av lagen om hets mot folkgrupp. Och för att det ska bli frågan om pressetiskt klander i PON, måste en enskild person vara utpekad.
I politisk debatt får det mesta påstås och hävdas – om det inte är förtal, uppvigling, hets mot folkgrupp eller kränkning av en enskild person. Och det ska vi vara glada för även om argumenten från motståndaren kan kännas både felaktiga och illvilliga.
Vad kan man göra för att bilden i medierna av LSS ska bli rättvis?
Ta debatten, var mitt svar i Palmesalen.
Svara alltid på angrepp, det är bra även om inlägget inte blir publicerat. I bästa fall tänker redaktören till. Träna er i att skriva korta, smarta och gärna humoristiska svar. Låt fakta tala och håll tillbaka upprördheten. I samtal med journalister och redaktörer bör man inte fastna i sin ilska över en redan publicerad artikel, utan fokusera på att journalister vill vara oberoende, ge båda sidor en chans och värna om de svaga i samhället.
Och det bästa tipset av alla: ge konkreta nyhetstips. Berätta om faktiska missförhållanden som drabbar enskilda människor, om politiker och tjänstemän som missköter sig eller lyft fram ett positivt exempel.
Var, kort sagt, väl förberedd inför mötet med medierna.
Till det mesta i denna minikurs i medieträning nickade pubwliken bifall. Utom på en punkt. En åhörare begärde ordet och sa att det är totalt fel att vädja till att journalister vill värna de svaga. ”Genom att beskriva oss själva som svaga hamnar vi i offerrollen – och vi är inga offer.”
Den invändningen gillade jag. Med stolthet och självkänsla kommer man långt.
