Mona Sahlins språk och budskap

Det finns ett Youtube-klipp som borgerliga opinionsbildare älskar att hånfullt hänvisa till, där en ung Mona Sahlin berättar för en reporter om sitt politiska engagemang. En Rapport-reporter med tidstypiskt ledande frågor hänförs av den unga socialdemokratens insikter om politiken. På släpig söderstockholmska formulerar Mona Sahlin sina ideal – och lyckas samtidigt tillfoga ordet "va" inte mindre än 11 gånger. På 101 sekunder.

Klippets popularitet beror på att det ses som bevis för s-ledarens intellektuella slafsighet och olämplighet att värdigt axla statministerämbetet.

Av språkpoliser brukar oprecisa tilläggsord som "va" anses som bevis för slapphet eftersom de "inte betyder något". Men gör det inte det?

Annons

Visst gör de det. Vad Mona Sahlin gjorde var att definiera hållningen hos en ny vänstergeneration. Under det 70-talet fick många unga allt svårare att identifiera sig med arbetarrörelsens traditionellt lojala, strävsamma kollektivism. Utlevelse, revoltlusta, experiment, mångfald och nya familjeformer låg i tiden, men hade svårt att inrymmas i Rörelsen. Betongsosse blev ett vanligt skällsord.

Socialdemokratins hade därför ett akut behov av att framstå som lyssnande och förändringsbenägen. Entré framför kameran; frk. Sahlin. Och vad hon gör med ordet "va", är att efter nästan varje mening söka bekräftelse från samtalspartnern, intervjuaren. Därmed visar hon att hon är ett politiskt löfte, för vilken politiken inte är enkelriktade proklamationer till folket, utan för dialog. Interaktion. Hon pekar ut den nya socialdemokratins aktörer, ungdomar, och ställer dem mot makthavarna.  Ordet "va" mer än bara betyder något – det var rentav kärnan i Mona Sahlins budskap.

Det var inte den unga Mona Sahlins svepande potpurri om politikens aktörer och hennes oklara antydningar om angelägna samtidsfrågor – dagis, bostäder – som var kärnan i budskapet. Det var just ordet "va" – en subtil markör som vädjade om en generations önskan om mer dialog mellan politiker och fotfolk.

"Det därför det behövs de här vanliga ungdomarna, va, som har det jobbigt ida".

Språk är inte bara kommunikation av innehåll. Utan också uttryck för identitet, makt och status. Små förbindliga ord som "va", "dårå" och "typ" har låg status med sin en vädjan om försoning. Högstatusord har ofta en precis och teknisk karaktär (som i princip hela Carl Bildts vokabulär).

Men även själva dialekterna markerar status. Jag såg en repris på en av Fredrik Lindströms Dialektmysterier och kunde konstatera att om en dialekt har tillräckligt hög status uppfattas den inte ens som en dialekt. I sitt avsnitt om gnällbältet drog Lindström slutsatsen att själva gnälljudet i Närke-Sörmlands-Västmanland egentligen är en diftong som hämtats från Stockholm, men som under senare sekler försvunnit därifrån.

Men så är det inte. Det kan envar som vistas mer än fem minuter på en skolgård i Stockholm lätt konstatera. Diftongerna finns kvar i allra högsta grad. Tror du att ordet "hel" uttalas som det skrivs i medelklassens vardagliga stockholmska? Nej, i verkligheten uttalas det "hijal", med en twang så utpräglad att orden är direkt obegripliga för en äldre skånsk farmor. Uttrycket "Jag vet det" uttalas "Javíjatia". Diftongerna i den vardagliga, medelklassiga stockholmskan finns alltså kvar som under tidigare sekler. (Invandrar-förortssvenskans uttal av samma fras är pikant nog mer formellt korrekt: "Jå vette")

Men eftersom den stockholmska medelklassens sociolekt är högstatusspråk, så hör vi – och Fredrik Lindström – den inte. Det är i landsortens och lågstatuspräglade bruksorters språk som vi identifierar, och ler åt, dialekterna.  

Språk är uttryck för maktförhållanden. Inför den valrörelse som nu ska föras i medierna är det nyttigt att vara vaksam inför hur mycket budskap som faktiskt döljs i själva språket.  

Paul F.  

PS1: Haiti. Min svägerska jobbar och bor för FN i Port-au-Prince. Lyckligtvis överlevde hon och maken, och dessutom står deras hem upprätt, och de kunde meddela sig på Facebook efter fyra dagar. Sociala medier och gammelmedier har samverkat föredömligt under katastrofen, rapporteringen har varit ambitiös och medkännande.  

PS2: Skulle man sammanfatta och tro på dagspressens artiklar om sina egna publika framgångar är det en enastående framgångsrik bransch. Det basuneras stolt ut ökad räckvidd man har (förvisso sant, läsarna kan bli allt fler, så länge de slipper betala). Symptomatiskt nog är det chefredaktören Jan Helin – på den tidning som genom sin dominans kan nå trovärdiga affärsmodeller – Aftonbladet, som är mest utförlig när det gäller problemen med den fortsatt sjunkande betalda upplagan.  

PS3: Var Tiger Woods demonisering mediernas verk? Nej, inte i grunden. Upphöjandet av en enormt skicklig idrottsman till en moralisk överman drevs av kommersiella krafter – Nike, Gillette et consortes. Visst ingick medierna i jakten på episka gudagestalter, och slikt följs oftast av en motreaktion när verkligheten inte lever upp till myten. Men grundproblemet var inte denna mediedramaturgi, utan det ursprungliga, kommersiella behovet av att projicera bilden av en ofelbar stålman över världshimlen.  

PS4: Det här bli min sista krönika på ett tag. Med reservation för några sporadiska gästspel under våren. Fram till sommaren ska jag skriva en bok om Jan Guillou. Idéer i ämnet? Tipsa mig på paul.frigyes@gmail.com