”Motionera mera” välter inga kiosker
Jag roade mig med att googla på sökorden ”gör dig fet” och här är vad jag fann:
”Sötningsmedlet kan göra dig fet” (Vetenskapsnyheterna, SR, 080211), ”Luftkonditionering kan göra dig fet” (Aftonbladet 060629), ”Krydda kan göra dig fet (Expressen 080818), ”Feta vänner kan göra dig överviktig” (Sydsvenskan 070728), ”För lite sömn gör dig fet” (Metro 080521), ”Köksprylar i plast kan göra dig fet” (Svenska Dagbladet 070317), ”Kaffet som gör dig fet” (TV4 Nyheterna 080128), ”Ditt jobb gör dig fet” (Kvällsposten 070822), ”Bantning gör dig fetare” (e-health 080326), ”Brist på natur kan göra dig fet” (Sydsvenskan 071015), ”Snuset som gör dig fet” (SR, Vetenskapsnytt 050120), ”Vanliga drycker som gör dig fet” (Expressen 060530).
Jag utökade sökningen till ”gör dig tjock” och si, det fanns ytterligare fettfaktorer att hålla stenkoll på! Exempelvis: ”Leva med barn gör dig tjock” (Expressen 070101), ”Marmeladen gör dig tjock” (Aftonbladet 080628), ”Nattmackan gör dig tjock” (Aftonbladet 080121), ”Smal läsk kan göra dig tjock” (DN 070724), ”Dålig motorik kan göra dig tjock” (SR 080814) och inte minst ”Virus gör dig tjock” (Expressen 070820).
Hur konstigt det än kan låta så har faktiskt alla dessa artiklar en sak gemensamt: alla bygger de på forskningsresultat. Ur dessa kan man bland annat utläsa att chanserna är relativt stora att man kan gå ner 5,5 kilo under loppet av två år om man äter lite kolhydrater och mycket fett. Eller att om man har en timmes sömnbrist per natt ökar risken att bli fet med 30 procent. Och om man bor i hyresrätt långt från naturen ökar risken för fetma också med 30 procent, fast om man käkar ett mirakelpiller (och är en mus) kommer man att kunna springa i snitt 70 procent mer än de andra mössen vilket bränner fett i oanad omfattning, fast om man däremot äter väldiga mängder fruktos kan man gå upp 1,3 kilo på tio veckor och då lägger sig vikten i högre utsträckning runt magen än om man ätit mer glukos.
Bara som några exempel.
En annan sak som alla dessa artiklar har gemensamt är att reportern i nästan samtliga fall skriver sin artikel som om han eller hon aldrig någonsin sett eller hört talas om någon av alla de andra faktorerna som i tidigare studier ansetts orsaka fetma. Läsarna, som ena veckan baserat på stor vetenskaplig undersökning fått lära sig att överhoppad frukost leder till övervikt, ska nästa vecka acceptera att lightläsk och fruktjuicer är tickande fetmabomber, och veckan därpå att det i själva verket är gener eller virus som gör oss feta. Varför rapas då alla dessa forskningsrapporter så okritiskt upp på detta sätt? Var är bantningsartiklarna där reportern ifrågasätter de ofta svajiga orsakssambanden: har verkligen genetikforskaren tagit hänsyn till användandet av PVC-plastkärl i matlagningen? Har stressrelaterad fetma-gurun tagit hänsyn till förekomsten av feta vänner, eller antalet timmar sömn per dygn, eller om försökspersonen snusar eller äter glutamat?
Ett enda fall av kritiskt granskande bantningsjournalistik känner jag till, och det är Anna-Britta Ståhls ”Bantningsbluffen” från härom året. Ointresset från medierna var närmast totalt för denna bok som i praktiken kom fram till att det enda sättet att varaktigt gå ner i vikt är att lägga om livsstil, käka mindre, nyttigare, och röra på sig mer.
Varför? Tja, gissningsvis av den enkla anledningen att ”Motionera mera och gå ner i vikt” inte säljer en enda tidning till, medan ”Mirakelpillret som gör dig smal” – well: det välter kiosker.
