Mozart och Beethoven på redaktionen

En journalist behöver inte älska att skriva.

Jo visst. Somliga gör det, åtminstone ibland. Ännu fler gjorde det säkert någon gång i tiden, precis som de nya journaliststudenter som anger det som skäl till sitt utbildningsval. Men det dagliga nötandet kan slita på kärleken i alla sorters förhållanden.

Det finns också journalister som aldrig gillat att skriva. Skrivandet är för dem bara ett medel, som under plågor och vånda för dem mot sina mål. Lyckligtvis brukar även ångesten nötas bort av vanan.

Alla som skriver professionellt utvecklar strategier för att klara av att göra det gång på gång.

Den som ser sig omkring på en redaktion kan upptäcka en massa olika sorters skribenter med olika känslor och egenheter. Varför inte göra mötet med arbetskamraterna efter sommaren mer spännande genom att se det som en amatörpsykologisk studie?

Språkvetaren Lars Melin bjuder i boken Människan och skriften på många insikter i skrivandets psykologi. Han delar in skribenttyperna i Mozart- och Beethovenskribenter och i potatisodlare och trädgårdsmästare.

Mozartskribenten är den planerande typen som har format det mesta i huvudet eller i stolpar innan själva skrivandet på allvar tar vid. Beethovenskribenten kastar sig över skrivarbetet, hamnar fel, ändrar, raderar och flyttar runt stycken innan något läsbart slutligen tar form. Potatisodlaren arbetar träget framåt rad efter rad, medan trädgårdsmästaren ansar lite här och lite där och fladdrar mellan olika buskar och blomster.

Skrivcoacherna Roy Peter Clark och Don Fry gör i boken Coaching Writers en liknande indelning men talar om ”planners”, som planerar sin text, och ”plungers”, som dyker rakt ner i den. I sitt arbete tycker de sig märka att många dykare ändå inte är av den äkta sorten. De dyker, men klarar inte att hantera det planlösa skrivandet. I stället har de lagt sig till med arbetssättet av lathet och försöker fuska sig förbi planeringen utan att vara beredda att göra de många omskrivningar som behövs. Bara en riktig Beethovenpersonlighet lyckas med det.

De flesta drivna skribenter planerar ändå texten, även om de sällan skriver skoluppsatsmässiga dispositioner.

Den som sitter vid desken och väntar på material retar lätt upp sig vid anblicken av en sysslolös reporter. Men skenet kan bedra. En reporter som ser ut att halvsova på stolen, en annan som vankar planlöst omkring och en tredje som berättar för alla som kommer i vägen om sitt knäck slösar sällan bort tiden. De sorterar och planerar lika väl som den som bläddrar koncentrerat i anteckningsblocket, sprider ut lappar över hela skrivbordet eller experimenterar med olika ingresser. Det finns nästan lika många metoder att organisera en artikel som det finns reportrar.

Mycket roligare än att irritera sig över alla som inte beter sig som man själv är det att spana in de olika typer som uppträder i omgivningen. Var döljer sig en Mozart eller Beethoven? Vem stretar på i potatislandets fåror och vem fladdar fram och tillbaka mellan olika projekt?

Viktigt att hålla i minnet är ändå att goda texter kan komma från alla sorters skribenter, med alla sorters arbetsmetoder. Den som läser en bra artikel kan aldrig veta om den skrivits med lätt hand eller tillkommit under svett och möda. ”I hate to write, but I love having written.” lär Winston Churchill ha erkänt. Den inställningen räckte ända till ett Nobelpris i litteratur.

Eva Mårtensson